Är jag också en tant...?

Det där med ålder och hur gammal man ser ut kan vara en känslig fråga för många. Jag brukar faktiskt aldrig tänka på min ålder. Inte för att jag inte känner mig gammal bland, utan mer för att det egentligen inte spelar någon roll för mig. Jag kan kommunicera med de som är 90 år eller 22. Om jag känner "connection" med en person så är åldern helt oväsentlig. Då får man flow. För mig handlar det inte om hur man ser ut utan hur man är. Låter som en klyscha, jag vet men det är faktiskt helt sant.

Av någon anledning är det många som tror att jag är yngre än vad jag är. De blir helt perplexa när jag säger att jag har barnbarn. En del tror att jag pratar om mina barn när jag pratar om barnbarnen. Borde kanske känna mig smickrad, men jag är mest förundrad. Hur ser man ung ut? Jag har aldrig metvetet försökt se yngre ut, vet inte hur man gör. Har aldrig använt antirynkkrämer (vem vet vad de kan ställa till - jag kanske blir dubbelt så rynkig när jag blir gammal om jag använder såna), har inte koll på gråa hår (men de finns där de vet jag). Jo, men du färgar ju håret säger vän av ordning. Javisst, men det gör jag för att jag gillar förändring. Varför skulle jag annars pendla mellan mörkbrunt och ljusblont...? Då skulle det räcka att färga in de små grå:-). Skulle bli billigare också...

Varför denna långa utläggning om ålder? Det beror på att jag träffade på en bekant idag. Och plötsligt så tyckte jag att hon såg ut som en liten tant...så har jag inte sett henne innan. Kan inte sätta fingret på vad det var egentligen. Frisyren, nja. Glasögonen, nja. Kläderna, nej. Och ändå - hon har blivit tant! Det är därför jag sitter här och filosoferar. Kan det ha smugit sig på mig också utan att jag lagt märke till det...? Tittar folk på mig och tänker -Där går ju en tant.

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att det inte spelar roll om de tänker så. Jag är den jag är. Vissa dagar är jag 100 år - av visdom och trötthet. Andra dagar är jag 5 år och skrattar åt att måla ansikte på en banan vid fikabordet på jobbet. Mina kollegor tycker då att jag är lite "knäpp", men det är en annan historia.
Men mest är jag bara jag. Och det räcker gott åt mig.

Må väl
Hälsar Ulla