Vår lilla by

Vi bor i en by som är som Bullerbyn fast på riktigt. Husen är från mitten av 1800-talet och det är en oskiftad radby som har anor från järnåldern. Här finns även en sägen som handlar om Näcken som sägs ha gjort en mamsell med barn. Platsen är utmärkt med en skylt där det står "näckens bol". Slår man upp ordet bola i SAOL så står det "bedriva otukt". Slår man upp ordet otukt så får man förklaringen "sedeslös" och slår man upp det så får man inget svar. Svenska Akademins ordlista vill tydligen inte förklara vad Näcken och mamsellen egentligen gjorde.

Träden som växer i byn är stora och höga. De är säkert lika gamla som husen, alltså sådär 100 - 150 år. Det är välstädat och i ordning överallt, vilket förstärker sagokänslan.

Innan stormen Gudrun drog fram fanns en riktig bygata där alla lador låg på ena sidan och boningshusen på den andra. När man gick där kunde man lätt föreställa sig Britta, Anna, Olle, Kerstin och de andra Bullerbybarnen springa omkring bland husen och leka. Men Gudrun raserade en av ladorna och där står nu en nybyggd maskinhall, som inte ger samma mysiga intryck.

Här finns gott om "verkliga barn" men även medelålders och gamla, vilket gör byn till en levande och aktiv plats att bo på. Vi har en egen boule-bana och varje år är det byastämma då en ålderman utses och byns gemensamma angelägenheter avhandlas. Det finns en protokollbok från slutet av 1800 talet där man kan läsa om alla byastämmor som hållts genom åren. Från början var det bara markägare som fick vara med men numera är alla i byn inbjudna till mötena.

Varje dag när jag svänger in på vägen mot vår by så uppfylls jag av känslan hur vackert vi bor. Hur man på ett helt annat sätt lever med årstiderna när man bor ute i naturen.

Men visst finns det ormar i paradiset. Riktiga huggormar är det stundtals gott om, något som inte är så kul när man har hundar som kanske riskerar att bli biten. Flugor som surrar runt och lämnar bruna spår överallt. Inte heller mördarsniglarna är en tillgång.

Men det är svalorna som flyger över våra tak. Humlorna som surrar i lindarna. Grannarna som kollar till ens hus när man inte är hemma. Hängmattorna där man kan ligga och titta upp på segelflygplanen som svävar högt där uppe i skyn. Flaggorna som hissas när någon i byn fyller år. Korna som släpps ute på bete varje vår och som går i hagen precis i tomtgränsen. Den vita snön som förblir vit på vintern. Tystnaden. Det lite dragiga huset som man känner "andas". Kvällspromenaderna på grusvägarna i solnedgången. Vart man ser så ser man skönhet.