torsdag 30 september 2010

Kommunikation

är en del av mitt jobb. Ändå är det så extremt svårt att nå fram ibland. Väljer vissa människor att misstolka med avsikt bara för att de inte vill förstå? Eller är det vårt bagage som påverkar hur vi hör vad folk säger eller skriver? Att vi egentligen inte lyssnar på budskapet utan istället redan har bestämt oss för vad det är som sägs? Fast det inte alls är så.

Så mycket enklare det vore om vi bara kunde lyssna utan att värdera - men hur lätt är det i praktiken....?

Nordea, min hjältebank!

skrev ett mejl till Nordeas kundombudsman om mina förlorade respengar. Idag kom svaret:

Din fråga handlar om försäkringen gäller trots att din resa betalades med din väninnas kreditkort. Enligt Nordeas kortvillkor gäller försäkringen endast då din resa betalas med ditt eget kreditkort. Det räcker inte att du är innehavare av kortet. Efter att ha läst ditt mail har jag kontaktat Nordea angående ditt ärende och de har valt att ge dig ersättning utanför gällande villkor i detta fall.

Det kallar jag service och prestigelöshet. All heder åt Nordea, och jag är glad att min bank sen mer än 30 år höll måttet när de "prövades".

tisdag 28 september 2010

Snart pensionär

från och med fredag så har jag en man som inte längre har ett arbete att gå till. Det är lite tidigt, men så kan det gå efter 35 år hos en arbetsgivare som blev bolagiserad och sen bestämde sig för att centralisera. Arbetsbrist kallas det och efter uppsägningstiden blir han förtidspensionär.

Han är nöjd med uppgörelsen. Och då är jag också nöjd. Hunden får sällskap och förhoppningsvis träning varje dag. Hushållsnära tjänster blir för min egen del ett minne blott. Eller kanske inte:-)

Hallen blir renoverad. Barnbarnen blir passade om det behövs. Gamla föräldrar blir omhändertagna. Fönstren putsade och fejade. Oj vad bortskämda vi ska bli med en egen RUT:-)

Och en och annan lat stund i soffan med en kopp kaffe och ett korsord blir det säkert också tid till, får vi hoppas.

måndag 27 september 2010

Hur kan det

komma sig att vissa människor alltid klarar sig undan trots att de manipulerar, ljuger och håller undan fakta för att skydda sig själva? Som lyckas smutskasta någon annan och övertyga om att det är "sanningen". Varför ser ingen mönstret?

Jag blir lika förundrad varje gång jag möter detta och undrar fortfarande vad det är som jag inte lärt mig eftersom det händer igen.

Hur mår man egentligen innerst inne när man är en sådan person, mår man bra? Alla människor gör fel ibland, självklart jag också. Tänk att inte någon gång kunna se sina egna misstag utan istället manipulera omvärlden att tro att det är fel på alla andra, är det sunt undrar jag?

Men, som någon klok person lär ha sagt: "en sjöman ber inte om medvind, han lär sig segla" , och det är väl den här typen av händelser och utmaningar som får en att utvecklas som människa. Trallala:-)

söndag 26 september 2010

Skratt och gråt

Det är sällan filmer berör mig på djupet. Även om jag älskar att gå på bio (tittar nästan aldrig på film på TV), så har jag en viss distans till det jag ser. Filmer berör mig inte på samma sätt som böcker gör.

Men ikväll har jag sett en film som både fått mig skratta och nästan gråta. "Rymden har inga känslor". Jag förstår varför den är Oscarsnominerad. En varm film om en mycket speciellt person. UNDERBAR!

Skördefest

Är just hemkommen från en lokal skördefest som hålls någon mil härifrån. Platsen är en gammal utedansbana där jag tillbringat de flesta av min ungdoms somrar. Nu är det länge sen det var den typen av aktiviteter där, så det var med viss nostalgi jag vandrade runt där idag.

Många lokala odlare och producenter och fullt med besökare var där. Köpte lite ekologiska grönsaker och några prydnadspumpor. Och en påse trattkantareller. Vågar knappt skriva det, men jag gillar inte vanliga kantareller och har aldrig gjort. Tycker de smakar jord och skog. Folk får något vilt i blicken och nästan skriker åt mig om jag säger det. Man bara måste gilla kantareller annars är man konstig! Däremot tycker jag om trattkantareller, men eftersom jag inte är så bra på att hitta svamp i skogen så köper jag med glädje av de som redan plockat. 25 kr för en liter, kan det bli bättre?

Vi passade på att äta lunch där också: kronärtskocks- och potatissoppa med rostad palsternacka och hembakat bröd. Gott!! Sitta inne, fast utomhus (under dansbanans tak) i den friska höstluften och äta hemlagad soppa i trevligt sällskap, det är härligt!

Chefens värsta misstag är...

enligt Mia Törnbloms nya bok "Du leder" bland annat följande två punkter:

• Blanda ihop sak och person och kritisera personen istället för handlingen.

• Säga saker som att ”många håller med mig”, trots att ingen annan är tillfrågad.


Har själv varit utsatt för båda delarna, och kan bara instämma att det inte lockar fram mina allra bästa sidor. Den första punkten har jag rent generellt svårt för, oavsett om det är en chef eller en kollega som använder den metoden. Tänk så mycket enklare det skulle bli att lösa problem och komma framåt på våra arbetsplatser om vi hjälptes åt att fokusera på vad det är vi ska lösa istället för vem hela tiden. Svårt att diskutera arbetsuppgifter när någon väljer att känna sig trampad på tårna i stället för att se det som ett jobb som ska utföras.

När det gäller punkt två så har jag varit utsatt för det två gånger hittills - hoppas aldrig mer det händer mig. Även om det senare visade det sig att det var lögn som låg bakom båda gångerna. Men hur skulle jag kunna veta det då? Att det bara var ett spel från en feg chef som inte vågade stå för sina egna åsikter?

Under en lång period ledde det bland annat till att jag slutade att fika, eftersom jag kände mig utanför och iakttagen. Klart det var en överreaktion, det vet jag nu, men jag kände mig oändligt ensam och visste inte vem jag kunde lita på eller vem som försökte förgöra och förstöra bakom min rygg.

Det som förundrar mig, är att det fortfarande i vår moderna tid där chefer kan få massor av utbilding, coachare, mentorer och annat, ändå finns så pass många riktigt dåliga chefer. Chefer som inte har den minsta känsla för medarbetarna eller något intresse för hur de ska locka fram deras bästa sidor och få dem med sig. Som saknar mod eller intresse att vara raka och ta upp konflikter (meningsskiljaktigheter som hotar att gå över styr), som inte ser dig som individ och som saknar en vision för vad du och dina kollegor ska åstadkomma. Som inte vågar släppa ansvar till sin personal utan måste fatta alla beslut själv. Som inte vågar låta dem göra misstag och som inte peppar dem om det händer. Chefer som inte vågar ta ett steg tillbaka och låta människor få lysa. Att vara chef är ju bara en formell titel som ger personen mandat i olika frågor. Men det innebär tyvärr inte per automatik att formella chefer är bra ledare.

Om man inte har egenskaperna som krävs, eller om man inte vill eller är intresserad, varför i himmelens namn väljer man att vara chef , ett arbete som också måste innefatta ett gott ledarskap? Kan faktiskt inte alls förstå det. Det finns ju massor av spännande och intressanta jobb som inte är chefsjobb som man förmodligen både skulle trivas bättre med och skulle passa bättre för. Är det pengar eller är det bara status och makt? För mig har en dålig chef varken status eller makt.

fredag 24 september 2010

Skavlan

är min och mångas favorit. Förmodligen för att han ställer de där frågorna som jag vill veta svaren på, inte bara de korrekta frågorna. Och att han får de flesta att framstå som mänskliga. Oavsett vilken person och bakgrund de har.

Inga pengar - bara principer

Europiska hälsade "att det var tråkigt för mig att deras regler gäller och att jag inte kan få någon ersättning alls för min resa. De har nämligen principer!" Det är så man har valt att skapa goda kundrelationer med gamla trogna kunder :-(.
Håll fast i principerna oavsett vad det innebär i förlorad goodwill och besvikna kunder! Speciellt när kunderna är naiva och inte har full koll. För jo - jag vet att de har rätt. Det står i det finstilta att man måste bo ihop om man betalar för två. Så visst har de rätt. Men att ha för fasta principer, det är jag rent generellt lite skeptiskt mot oavsett om det gäller mig själv eller om det handlar om någon av mitt företags (inte mitt utan företaget jag jobbar hos alltså) kunder. Ibland måste man måste kunna se mellan fingarna och visa lite medmänskliget. I vårt företag var det jag som såg till att det beslutades att vi inte ska efterdebitera kunder mer än ett år. Trots att vi har rätt att ta ut för tre år enligt avtalsvillkoren.

I den roll jag hade då, pratade jag med ganska många (gråtande) personer som fått en räkning på exvis fjärrvärme för 3 år, p ga att mätaren missats att tillkopplas av någon anledning. Visst, de borde insett att de inte fått någon räkning tidigare, men samtidigt så var väl inte våra rutiner heller jättebra om vi kunde låta det gå så lång tid innan vi skickade en faktura. Fel sätt mot kunder tyckte jag och drev igenom att vi skulle köra med max ett år. Bra beslut tycker jag, och inte byggt på principer.

Nog gnällt om respengar nu. Jag fick två "bonusdagar" på jobbet och har hunnit jobba ifatt en massa surdegar. Inget ont som inte har något gott med sig, brukar man säga. På söndag blir jag bjuden på middag av döttrarna, då väljer jag nog "Tapas-baren" och vips har jag fått lite Barcelonafeeling också. Dessutom är det varmt och soligt ute och på söndag ska det blir regn i Barcelona:-)

Blöt middag....

"Kaffe eller Te på maten ingår i dagens" stod det på en meny som jag såg idag. Låter lite blaskigt. Själv föredrar jag nog mitt kaffe i en kopp efter maten:-)

torsdag 23 september 2010

Mina ungar

när de behövs som bäst, finns de alltid där. Varje gång. Det är en förmån att ha två osjälviska härliga vuxna döttrar som klarar sig hur bra som helst på egen hand, men som ibland frågar sin gamla mamma om råd. Och som ger sin gamla mamma råd, när det behövs.

Fått mängder av peppning av dem senaste dagarna. Chattade med äldsta dottern idag som som vanligt fnissar för att jag inte kan ha koll på när de behöver barnvakt. Bokade bio med båda två på söndag och middag efter det, min födelsedagspresent från dem.

När jag körde hem från jobbet bävade jag för att gå långrundan med vovven, som så väl behövde det instängd en hel dag med en sängliggande husse, sjuk i 40 graders feber. Min ork tröt helt enkelt - både fysiskt och psykist. Messade till yngsta dottern, som jag visste skulle vara ensam ikväll med barnen och frågade om hon kunde tänka sig att gå en runda med hunden. Självklart, svarade hon. Vi åkte dit, Asta och jag. Dottern tog hunden, jag stannade hos mina älskade barnbarn som jag inte sett på ett par veckor. Och som blev lika glada att se mig som jag att se dem. Vi fnissade, pillade bort ludd mellan tårna, kollade Bollibompa och spelade TV spel. Ja, inte jag - jag är totalt värdelös på sånt som har med koordination att göra, det får proffsen 4 och 6 år ta hand om:-)

Dotter och hund kom tillbaka efter 45 minuters mycket rask promenad. Innan jag skulle åka hem frågade jag hur länge byns butik var öppen, för jag behövde köpa lite bröd till min kvällsmat. -Du får mat här, jag har i kylen. Säger dotter L och värmer på och dukar fram.

Mycket gladare tog jag (och hunden) bilen hem en stund senare.

Tack kära barn att ni finns där för mig. Love you.

onsdag 22 september 2010

Dyrköpt läxa

i våras bokade jag och min väninna en resa till Barcelona. Vi valde att boka en paketresa hos SAS via deras hemsida. Eftersom det är nästintill omöjligt att boka en gemensam resa och betala den med varsitt kort på nätet så betalade min väninna med sitt kort. Och jag var helt övertygad om att både min hemförsäkring och VISA-kortet skulle ge oss full trygghet om något mot förmodan skulle hända. Vi är nämligen båda VISA-kunder sedan många många år.

Men så hände det som inte fick hända. Förra veckan åkte jag på en rejäl infektion som satte sig i mina luftrör och bihålor. Jag vilade och vilade för att bli frisk, eftersom vi skulle åka inom en vecka. Men igår var jag tvungen att gå till läkaren som skrev ut en massa mediciner och som sa att om jag inte var bättre imorgon (alltså idag) så skulle jag helst inte flyga eftersom jag kunde bli sjukare p g a tryckförändringarna i planet. Han skrev ut ett intyg som jag skulle kunna använda vid avbokning, så han var tydligen inte säker på att det skulle funka att bli frisk på ett dygn:-(

Idag mådde jag inte ett dugg bättre och bestämde mig för att vi tyvärr måste avboka morgondagens resa, och jag ringde till SAS för att göra det. Blev runtskickad till tre olika telefonnummer (trodde SAS var proffs men deras hemsida är helt kass om man får problem!!). Väl framme hos rätt person så får jag reda på att vi inte kunde få ersättning för avbokningen hos dem utan det var ett försäkringsärende. Vi kunde visserligen boka om resan till ett annat datum men med alla omkostnader skulle det kosta oss ytterligare minst 2500 kr. Resan kostade 3500 kr så det var ju ingen större vinst med det. Nästan lika dyrt som att boka en ny resa alltså.

Bad min väninna ringa VISAs försäkringsbolag eftersom det var hon som bokat. Jodå, hon kunde få pengarna tillbaka - men inte jag. För vi bor inte i samma hushåll....Så mycket har man för den försäkringen. Båda är alltså kunder sedan länge, resan betald med ett kort vilket borde minska deras administration, men regler är regler, basta.

Jag är självklart glad att min väninna får sina pengar tillbaka, hade känts dubbelt så tungt om jag både varit orsaken till den inställda resan och att hon förlorat en massa pengar.

Nej, min hemförsäkring gällde förstås inte heller. Då skulle jag haft en extra försäkring som inte mitt försäkringsbolag upplyst om. Det är inte lätt att vara försäkringskund, man ska inte ta för givet att man får hjälp när man verkligen behöver det, för det finns tydligen alltid något finstilt som man borde läst.

Pengar är trots allt bara pengar, det finns det som är värre i livet än en inställd resa och 3500 kr i förlust. Trots allt!

Jag är oftast övertygad om att det finns någon slags mening med det som händer, även om man inte kan se det direkt. Så nu väljer jag att försöka se den positiva delen av detta och tar de två tänkta semesterdagarna för att jobba ifatt mina högar på jobbet för att minska min stressnivå. Och förhoppningsvis också få lite bättre immunförsvar på köpet. Vet mer än väl att stress kan minska immunförsvaret. Nu har jag även lyckats smitta ner maken. Suck.

Kommer dock aldrig mer att boka resa via Internet! Kommer också att se över vilket försäkringsbolag jag ska anlita i framtiden och vilka villkor de har. Samt göra ett litet försök att beveka Visa-försäkringsbolaget att ge min en slant tillbaka. Kan ju inte helt ge upp utan att pröva, eller hur;-). Har allt att vinna och inget att förlora på det.

tisdag 21 september 2010

Det handlar inte om tur

står det på en liten skylt som är fastlimmad på en sten. Den stenen står på mitt skrivbord på jobbet där jag kan se den varje dag. Den har följt mig på mina olika arbeten i minst 20 år för att påminna mig om att aldrig bli ett offer. Att jag alltid har möjligheter. Bara jag själv gör något.

Historien bakom stenen är egentligen ett säljseminarium som jag var med och anordnade för ca 20 år sedan. Vi samlade in stenar, klistrade på flanell som botten, graverade skyltar och limmade fast dem på stenar till alla 60 säljarna.

Själva historien bakom stenen går så här:

"Ett gäng ungdomar hade fått låna en sommarstuga som låg 15 mil från staden där de bodde. De tog bussen dit för att ha fest där. När de kom fram så upptäckte de att de hade glömt nyckeln till huset. Sista bussen tillbaka till stan hade gått (och på de tiden hade man inte mobiltelefoner:-).
Alla slängde sig ner i gräset och deppade och surade. Ingen fest. Bläää! Efter en stund så hörs en röst.

-Men hörninini! När man har sommarstuga så brukar man ju alltid gömma en extranyckel någonstans ifall någon ska titta till huset när man inte är där.
Så de började leta. De lyfte på krukor och stenar. Ja nästan alla stenar som fanns där. Och till slut - där låg nyckeln!!

Sensmoralen är alltså att det inte handlar om tur, även om många tycker att vissa har mer tur än andra. Utan det handlar om att lyfta tillräckligt många stenar. Att försöka hitta alternativ. Och att självpåverka så mycket man kan, det man kan påverka (vilket oftast är mer än man tror, om så det bara handlar om sin egen inställning till saker), istället för att sitta och vänta på att någon annan ska fixa det åt mig. Det handlar förstås inte bara om jobbet utan livet i stort.

PS, Säljarna fick förstås stenarna för att bli påminda om att ju fler säljebesök och offerter de gör, desto fler order får de :-D

måndag 20 september 2010

Lönefrågor

"Individuell lönesättning skapar engagemang bland medarbetarna, motiverar de bästa att stanna och är ett starkt styrmedel för att utveckla företaget i önskvärd riktning". Texten är hämtad från Svensk Näringslivs hemsida, och det låter jättebra tycker jag. Fungerar det i praktiken. Nej det tycker jag nog inte, baserat på både egna och andras upplevelser genom åren.

I praktiken är vi fortfarande kvar i gamla löneklasser, befattningsbeskrivningar som inte finns men ändå finns, kollegor som har mindre betalt (de har sällan mer betalt av någon konstig anledning). Du jämförs med alla andra i alla möjliga olika och omöjliga grupperingar. Det diskuteras potter och procent. Saker som egentligen är totalt ointressanta för mig som individ att känna till, så länge jag verkligen blir bedömd för mina egna insatser och får en lön som är baserad på mig som individ. På det jag som person tillför företaget.

Jag tycker fortfarande att idén är god, vore fint om den fungerade i verkligheten också;-)

Demokrati

betyder att vi alla får vara med och bestämma över vårt land och hur vi vill ha det här. Jag är glad att jag får bo i ett land där demokrati råder och där valfusk inte kan förekomma. Där alla tryggt ska kunna leva sina liv som de önskar och uttrycka sina synpunkter utan rädsla för repressalier eller hot. Där yttrandefrihet råder, så länge man inte bryter mot lagen förstås.

Däremot är jag otroligt besviken på att de etablerade partierna inte har tagit upp debatten med vårt nya riksdagsparti innan valet. Jag tror inte man vinner något på att försöka tysta röster som vill uttrycka en åsikt, oavsett om de säger något som vi vill eller inte vill höra. Jag tror att man vinner framgång genom att föra en diskussion/debatt som leder till att folk kan bilda sig en ordentlig uppfattning om läget. Och utifrån det rösta på det parti som man anser bäst kan styra vårt land, i alla frågor. Med kunskap kommer också klokhet.

Det är min absoluta övertygelse att om det pyr ett missnöje någonstans så måste det upp på agendan. Det finns ofta en anledning till att det pyser, kanske är det inte alltid den sak som är mest uppenbar som är den verkliga anledningen, men den finns där. Att inte ta tag i problemet är för mig som när någon försöker sticka huvudet i sanden när en konflikt uppstår eller som när ett barn håller fingrarna för ögonen och säger "du kan inte se mig". Det leder inte till någon lösning.

Jag är bedrövad över att så många människor i vårt land är på jakt efter en enda syndabock. Har svårt att se den gemensamma fienden, eftersom alla människor har lika värde för mig - oavsett sexuell läggning, ursprung eller kön. Rädsla för det som är okänt är säkert en drivkraft. Känslan av att vara maktlös är säkert en annan. Jag förstår inte hur de tänker, kan bara gissa. Oavsett vad orsaken är hoppas jag att vi nu på ett demokratiskt, medmänskligt och konstruktivt sätt tar itu med de frågor som behöver tas tag i. Jag vill nämligen inte att landet jag bor i ska vara ett kallt land där rädslan styr våra handlingar.

söndag 19 september 2010

Himlaliv

kallas en gudstjänst anpassad för barn som genomförs varannan vecka i vår kyrka. Idag fick mormor och morfar förmånen att följa med ett av barnbarnen dit, eftersom föräldrarna var upptagna på annat håll.

Vi har en underbar präst i vår församling, hon är pedagog och hon är framförallt en riktig medmänniska. Hon ser alla. Hon gör namnet själasörjare till vad det är menat att vara.

Innan gudstjänsten börjar sitter alla barnen längst fram i kyrkan och sjunger visor, mest barnsånger. Sen får många av dem en lapp som visar vilken uppgift de har under själva gudstjänsten. Vårt barnbarn fick en bild på en låda, vilket innebar att hon fick öppna en av de fyra lådorna i den lilla byrån som stod på altaret. Sakerna i byrån visade vad det skulle handla om idag. Så där fanns ett visset löv, ett ekollon, en pappersnäsduk och ett hjärta. Temat var livet och döden. Svåra saker att tala med barn om men kanske ännu svårare för oss vuxna att hantera.

Vi fick i alla fall lära oss att på hösten så vissnar växter och blommor ner och dör. Vi ser dem inte under vintern men till våren kommer de tillbaka igen. Det är inget vi säkert kan veta att verkligen gör men vi hoppas på det varje år. Och det är skönt att bli påmind om att det alltid finns hopp, även om det ser mörkt ut ibland. Ekollonet planterar man förstås så det ska komma nya träd, pappersnäsduken är bra att ha om man är ledsen och hjärtat är förstås KÄRLEK.

Mitt i alltihopa dök kyrkråttan upp på pianot och började gapa och skrika och ville vara med. Han fick ost av barnen så sen blev det lugnt igen.

Efteråt fick vi vuxna kaffe och barnen fick kex och frukt. Det blev en riktigt glad stund tillsammans. Det är väl så man ska känna när man har varit i kyrkan, eller hur:-)

torsdag 16 september 2010

Trasiga kläder

av någon outgrundlig anledning har det blivit modernt med trasiga kläder. Trasiga jeans och hål i strumpbyxorna. Jag tänker ibland att de som levde för 100 år sedan skulle trott vi var galna om de såg oss nu. De som fick lappa och laga för att kläderna skulle hålla ihop och som inte had råd att köpa hela kläder. Min mamma har berättat att min mormor sydde om mammas klänningar genom att vända dem ut och in, för där var tyget inte så slitet. Bara för att de inte hade pengar till nya kläder.

Och så går vi som har pengar så det räcker och blir över och köper trasiga kläder för dyra pengar. Hur tänker vi då...?

Vad som är viktigt

känner mig trött och sliten både till kropp och själ. För mycket arbete på för kort tid påverkar immunförsvaret så nu har jag åkt på en dunderförkylning. Satt kvar en stund på jobbet efter alla gått hem, men insåg att min energi inte räckte till att göra något vettigt. Att det inte spelade någon roll om jag jobbade en timme till eller åkte hem eftersom jag ändå bara ser toppen på högarna.

Så jag bestämde mig för att åka hem och dricka c-vitaminer och bara ta det luuuugnt. Nu sitter jag och funderar på prioriteringar. Vad som måste göras först. Vad som kan vänta. Och vad som inte behöver göras alls.

En sak är jag helt säker på. Familj och vänner väger tyngre än jobbet. Även fast jag verkligen gillar mitt jobb och mina arbetsuppgifter. Det finns det som är viktigare än arbete.

Fast det vet du säkert redan;-)

onsdag 15 september 2010

Bajsgåtan är löst

det är förmodligen en vitkindad vildgås som lagt en kabel här utanför. Svaret fick jag på ett härligt sätt. En vän läser min blogg. Hon skrev en kommentar om att hon letade "bajs" på sin FB sida. Vips var fler av hennes vänner där och hjälpte till. Jag fick flera länktips att studera olika bajssorter och voila! Där kom bilden. Gåsbajs! Känns mycket lugnare nu, tack Anna @ gänget;-)

Restaurang med attityd

Har varit i Malmö under två dagar för att testa ett datasystem som vår leverantör utvecklar. De hade bokat bord igår kväll på en, som de sa, "innovativ" restaurang. Vi som var där kände en spänd förväntan. Vad innebär innovativ? Läskig mat? Lite mat? Expriment?

Strax innan halv 7 var jag och mina kollegor där, först på plats. Stället såg inte mycket ut världen från utsidan och låg på en bakgata eller jag kanske ska säga sidogata.

Så steg vi in och möttes av en jättebardisk/kök i mitten av lokalen och en härligt inbjudande atmosfär. En servitör dök upp direkt och hälsade oss välkomna. Jag gick till "damernas" längst ner i lokalen och på vägen dit blev jag verkligen "sedd" av alla som jobbade där. Kockarna i köket, serveringspersonalen. Alla nickade och hälsade och fick mig att känna mig välkommen och utvald.

När alla var samlade och hade satt oss dök "vår" servitör upp. En otroligt vacker kille med androgynt utseende. Frisyr som en mohikan-indian ungefär. Attityd, men inte kaxig. Uppmärksam och charmig. Snabb och kunnig. Jag blev lite småkär;-) - fast jag tror inte att tjejer var hans första val.

Hela stället var en upplevelse. Förrätten var riktigt god, middagen sådär eftersom jag varken gillar anklår eller linser. Men det gjorde inget för jag fick med mig atmosfär och en känsla av välbehag därifrån.

Som tur var slapp jag äta deras specialitet, som tydligen ska vara inälvsmat. Det gillar jag inte. Fast vem vet, det kanske ha slunkit ner det också och jag hade varit lika nöjd ändå. Service, arbetsglädje, yrkesstolthet och attityd (en bra sådan) kan uträtta underverk.

måndag 13 september 2010

Härliga diskussioner

gott att äta och trevligt sällskap. Det är min kväll i en snabb resumé. Vi är ett litet gäng tjejer som har en bokcirkel och vi träffas 4 - 5 gånger per år. Ibland bestämmer vi oss för att läsa samma bok för att prata om den nästa gång och ibland så rekommenderar vi bara böcker som vi läst för varandra. Sen lägger vi böckerna i en pott och så tar var och en de man inte redan läst. Praktiskt och bra.

Och däremellan diskuterar vi allt. Politik, barnuppfostran, livet och allt i en salig röra i en lagom hög ljudnivå:-) Hur kul som helst och man får massor av energi med sig hem.

Det är så befriande att kunna prata om allt och få ha olika åsikter, och att veta att det handlar om sak och inte om person. Att få diskutera med människor som man respekterar och tycker om och som klarar att man inte alltid tycker lika. Det är det som jag kallar vänner. Övriga är bekanta.

Att vilja men inte få

visst är det märkligt att man alltid får en oemotståndlig lust att svälja när man sitter hos tandläkaren och inte får svälja. Det blir nästan lite hysteriskt. Ungefär som när man får lust att skratta när det är totalt olämpligt. Eller slicka sig om munnen när man äter sockerbullar.

Jag ligger där i tandläkarstolen, upp och ner, och tänker att vattnet från borren eller vad det nu är, inte borde kunna rinna ner i halsen, utan istället borde rinna ut. Kör med mentala avslappningsövningar och försöker med djupandning. Men det är inte mycket bättre än att inte försöka svälja, det kan jag lova.

Fick testa min förmåga att hantera det där idag, för jag fick massor av vatten både i och utanför munnen när tandläkaren fixade till båda mina framtänder. Snygga kanintänder har jag nu, får hoppas att de håller ett bra tag eftersom notan slutade på drygt 3200 kr. En otrolig massa pengar tycker jag som är bortskämd med att sällan eller aldrig ha några hål eller andra "fixa-grejor" vilket har gjort mitt tandläkarkonto ganska lågt genom åren.

-En enda tandkrona kostar ca 5000 kr, sa han tröstande. Vilket skulle betyda att jag idag har sparat nästan 7000 kr. Men så kan man väl inte räkna?!

söndag 12 september 2010

Tacopaj

vi har haft gäster ikväll och jag bestämde mig för att göra Tacopaj. Hämtade receptet på recept.nu, enkelt att göra.

När jag stekt köttfärsen bad jag min man smaka.
-Gott sa han. Inga mer kryddor nu.
-Säkert? undrade jag. Du låter så tveksam.
-Nej, jag bara stod och funderade på smaken, men nu känner jag igen tacokryddan, sa han.

Och precis då kom jag på det! Jag hade glömt hälla i just tacokryddan!! Vilken tur att han kände smaken ändå:-)

Byastämma

var vi på igår kväll hos åldermannen i byn. Han är inte särskilt gammal åldermannen, den "titeln" går runt på alla i byn nämligen. När vi flyttade hit så kom kallelsen till byastämman i en budkavle av trä. Numera kommer den via e-post. Vår by är nämligen ytterst framåt och alla hushåll är anslutna till ett fibernät.

Vi hade som vanligt väldigt trevligt, nästan alla som bor i byn fanns på plats för att äta och dricka gott och diskutera byns angelägenheter. Min man och jag hyr vårt hus, så vi har egentligen ingen talan bland alla markägare, men vi är välkomna ändå vilket vi uppskattar.

Vi pratade om möjligheten att få hit fler gatlysen, det finns bara två (eller är det tre?) i hela byn. Det är väldigt, väldigt mörkt när man går ut på kvällarna. Byn har tidigare skickat en skrivelse till kommunen som avslagit denna och de skyller på spartider. Lite märkligt tycker jag eftersom de satt upp ungefär 60 gatlysen ca 2,5 km härifrån där det finns ett nytt industriområde. Min erfarenhet är att inte så många som jobbar på industrier är där efter kl 16 och då behövs inte så mycket ljus. Eller?

Så när byastämman var avslutad, den var i Norregård och vi bor i södra änden av byn, så vandrade vi hem i beckmörkret. Inte ens månen var framme och lyste vägen åt oss. Tur vi var stadiga på fötterna.

Imorse hittade vi en mystisk hög med bajs ute på tomten. Ingen av oss har sett något liknande innan. Det var inte älg eller rådjur. Men det verkar vara ett rätt stort djur för det var en rejäl hög. Efter en del dividerande kom vi fram till att det nog är en grävling som härjar runt här. Någon som kan beskriva grävlingsbajs? Jag tog ingen bild så du slipper blunda om du är känslig. Men jag vill gärna veta vad det är för något som smyger omkring här på nätterna. Kan inte tänka mig att det är en varg eller björn. Konstigt är det i alla fall.

fredag 10 september 2010

De, dem eller dom

vet att svenska språket ständigt utvecklas med nya ord och varianter av tal-och skriftspråket. Så har det varit i tusentals år och kommer att forstätta i 1000 år till. Det är så det ska vara. Det hör till. Det berikar. Men jag stör mig ändå på detta eviga "dem-ande". Alltså när man ersätter ordet DE med ordet DEM i skrivspråk. I talspråk antar jag att man säger "dom". Jag kan bara inte acceptera den varianten. DEM säger, DEM gör, DEM ska. Usch. Usch. Usch. Måste man använda "dem-varianten" så skriv dom istället. Då blir det i alla fall rätt....

torsdag 9 september 2010

Överraskningar


åkte till Malmö idag för att vara med på en workshop angående en systemutveckling som vi eventuellt ska vara med på. På plats fanns branschkollegor från andra företag och representanter från vår systemleverantör.

När vi hälsat och slagit oss ner i lokalen kom det fram en tårta och sen sjöng alla "vi gratulerar" för mig och avslutade med att hurra! Lite pinsamt att sitta så där i mitten. Men så omtänksamt.

Nästa stora överraskning kom i form av ett litet rött kuvert som en vän, som jobbar hos leverantören vi besökte, kom med. Det var ett underbart halsband som hon har gjort i glas. Tack Meta, så glad jag blev!! Hon gör fantastiskt vackra saker och jag är stolt och glad att äga en av dem. Jag får inte till det där med länkar här på bloggen så jag skriver hennes adress här så kan ni själva se: www.bildalbumet.se/metawåhlin

Ikväll har familj och vänner varit här och gratulerat mig. Och jag har fått massor av sms och hälsningar via FB. Tack alla ni som bryr er om mig så mycket, att ni vill höra av er när jag fyller år!! Jag gillar faktiskt att fira födelsedag, oavsett att jag blir äldre för varje gång:-)

onsdag 8 september 2010

Får man tycka vad som helst?

Tog en tur ner till centrum efter jobbet och mötte där min vän K. Hon var jättearg. Hon hade nämligen gått förbi SD som stod på Storgatan och pratade vitt och brett om vad de anser vara roten till allt ont i Sverige. Det K retade sig på mest var att där stod så mycket folk. -Man borde ignorera dem, sa hon.

Jag förstår precis hur hon menar, deras åsikter är egentligen så emot allt vad jag kallar humanitet och solidaritet att man bara borde rycka på axlarna åt dem och totalt strunta i vad de säger. Men. Det är precis det som de etablerade partierna har gjort ganska länge nu vilket har fått till följd att deras påstående hela tiden får stå oemotsagda. Ingen tar upp debatten med dem och utmanar dem. Ingen får dem att säga vad de egentligen vill åstadkomma, nämligen ett samhälle som värderar människor olika. Den ensidiga propagandan har fått till följd att många har börjat hålla med dem.

Jag håller inte med dem i någon enda punkt. Men jag anser att varje människa ska få tycka vad de vill. Däremot väljer vi som lyssnar om vi vill tycka likadant eller ha en annan åsikt. Det är det som avgör hur stor makt vi lämnar ifrån oss. Min makt är min röst i valet. Den tänker jag utnyttja. För det är demokrati för mig.

Och jag håller med en av mina idoler Björn Afzelius som skrivit följande textrader:

Det är dags att sätta gränser,
dags att säja ifrån;
Dags att visa vem man är.
Det är dags att ta sitt ansvar,
dags att höja sin röst;
Det är dags att välja väg.

tisdag 7 september 2010

Shopping

om du läst mitt förra inlägg så vet du att jag inte hade tid att shoppa i Amsterdam. Men varför handlade du inte i taxfree på flygplatsen då, undrar kanske vän av ordning. Ja, säg det. För att jag inte kan klockan.

Efter min dust med säkerhetskontrollen så hamnade jag ute bland alla butikerna. Boarding var kl 13.25. Jag gick in i en butik som sålde kameror och annat och spankulerade runt där en god stund. Tills jag fick syn på klockan och insåg att jag bara hade 15 minuter på mig. Har varit på Shipols flygplats förut och vet att där är oändligt lååååånga gångar innan man kommer till sin gate. Småsprang på rullbanden och kom fram till gaten exakt i tid. Inte en människa så långt ögat kunde nå. Planet stod utanför. Himmel, är jag sen? Har alla andra gått ombord redan? Kollade på mitt boardingpass en gång till för att se att jag var vid rätt gate. Jodå D78 stod det, och det var förstås den gate som var allra längst i från butikerna. Jag tog upp min mobiltelefon och ringde vår "reseledare" Kristian och frågade honom om jag kommit bort. Det hade jag inte. Jag hade bara tagit fel på en timme. En timme!!!
-Vi är kvar vid butikerna, sa han. Kommer du hit? undrade han.

Nej, det bestämde jag mig för att inte göra. Att gå i en kvart tillbaka för att snabbshoppa och sen gå en kvart på andra hållet kändes inte alls lockande.
Så jag slog mig ner i den tomma gaten. Hörde en mekanisk röst som upprepade (på engelska förstås) att man skulle se upp när man klev av rullbandet. Hann nog höra det 100 gånger. Däremellan ropade de på än den ena och än den andra som försenade olika flyg och hotade dem med att lasta av deras bagage om de inte "immidiatly" dök upp. En skön och avkopplande stund, alldeles för mig själv alltså:-))

Men plånboken blev glad.

Heineken shoes...

Har precis tillbringat fyra dagar i Amsterdam. Hade en halv dag ledigt och då gällde det att bestämma sig för om man skulle satsa tiden på att shoppa eller turista. Jag valde det senare och gick på blomstermarknaden för att kolla in cannabisen som såldes där. Köpte inget så klart men förundras över hur holländarna kan välja att kalla det "soft drugs" och sälja det på en vanlig torgmarknad.

Sen tog tog jag en tur med en kanalbåt typ "hop on hop off", eller snarare två turer eftersom jag bytte båt. Den första hade en ung "tuff" chaufför som sa att han hade fel på guidebandet och spelade hårdrock istället. Har absolut inget emot hårdrock men i det sammanhanget hade jag hellre velat veta lite mer om de olika platserna vi åkte förbi. Det är liksom det som är meningen med en "guidad tur". Men det var trots allt skönt att sväva fram på vattnet, vilket jag också sa till en i mitt resesällskap. Jag hann bara avsluta meningen innan det kom ett förfärligt brak och vi tumlade om i båten. Cahufförskrället hade kört in i en av bropelarna som vi passerade. Han flinade bara helt glatt och hoppade ner under däck. Kom upp igen och ryckte på axlarna och körde vidare. Vi valde att hoppa av vid nästa stopp....Det var inte hål i båten men den var ordentligt skrapad i sidan. Vi tog nästa båt och där var det både guidening och en stadig gammal kapten.

När vi kom tillbaka så hade affärerna redan stängt. Så det enda jag handlade på resan var mina superläckra Heineken skor som jag köpte i Heinekens egen butik. Jag köpte till och med Heineken-skosnören:-)

måndag 6 september 2010

Fast i säkerhetkontrollen

För första gången så blev jag igår stoppad i flygplatsens säkerhetskontroll. Har flugit många gånger men alltid kunna passera utan problem. Jo, förresten. En gång hade jag några nitar i jeansjackan som pep, men det var ju inga problem.

Igår så la jag som vanligt min handväska och jacka i den lilla plastbacken som åker in i röntgenmaskinen och gick själv igenom bågen. Inte minsta pip där. Men den lilla plastbacken dröjde. Och dröjde. Trodde den fastnat på något sätt. Men plötsligt kom den ut på bandet och med den följde en vakt. Ja inte på bandet förstås, utan bredvid. Han pekade på väskan och bad mig öppna den. Sen sa han att jag skulle ta ut några av sakerna - inte alla. Vet inte varför han själv inte kunde göra det, men jag lydde förstås. La de pinaler som han önskade i plastbacken igen.

Under tiden började mina tankar snurra. Vad var det som de kollade på? Jag hade ju slängt vattenflaskan fast den var halvfull och visste att där varken fanns varken knivar eller bomber.

Så kom väskan ut ur maskinen igen och vakten också. Jaja, inte ur maskinen som sagt var.

-It´s still there, sa han med gravallvarlig röst.
-What, sa jag ytterst förvånad och nu lite rädd. Vad hade tagit sig ner i min väska??

-My collegue can see a cricle, sa han.
-An apple, påstod jag tvärsäkert och slängde upp det ur väskan.
-No, no! kom det bestämt.

Mystiken tätnar. Vad tusan har jag för något cirkelformat i väskan.

Han pekar, med sin vita handskklädda hand på väskan och uppmanar mig:
-Open it. Put all the things in the box. (det kunde han ju bett mig om redan första gången kan man tycka)

Jag lyder förstås och börjar plocka ur väskan som förstås var överfull som vanligt. Då får han se en liten nessesär som jag brukar använda för att förvara småsaker.

-Open it, säger han och spänner ögonen i mig. Jag hinner tänka "undrar vad de gör med terroristmisstänkta i Holland", medan jag öppnar dragkedjan.

-Aha, there, säger han triumferande och pekar på en liten orange ask. -Open it!

Lite full i fniss öppnar jag den och visar honom min specialgjutna öronpropp som jag använder för att stänga ute ljud (eftersom jag har tinnitus och är ljudöverkänslig). Hur förklarar man det på engelska......Kan inga glosor för öronpropp och tinnitus tyvärr. Men som tur är verkar han fatta vad det handlar om och viftar iväg mig med den vita handsken.

Plockar snabbt ner mina saker i väskan igen och rusar därifrån innan de hinner ångra sig. Tror inte jag skulle klara vatten och bröddieten - även om det skulle göra underverk med min figur - eller vad de nu gör med terrorister som smugglar sprängämnen i öronproppar.

Jag är faktiskt väldigt tacksam för att det finns säkerhetskontroller på alla flygplatser för att jag ska kunna känna mig trygg när jag flyger. Det jag funderar på är varför de inte såg samma sak på Kastrup och blev lika misstänksamma där, öronproppen låg nämligen på exakt samma ställe då. Så frågan är: hur säkra är egentligen säkerhetskontrollerna...?

söndag 5 september 2010

Nonne, du fattas oss


I maj för drygt 9 år sedan hämtade vi hem dig. Det var mitt och våra döttrars beslut eftersom vi förlorat vår gamle hund ett par månader tidigare och husse sörjde honom så mycket. Du var då 15 månader, uppväxt i en kennel tänkt att bli avelshund eftersom du var en perfekt ur-golden. Stor och guldfärgad. Men dina höfter blev inte helt godkända och kenneln valde att sälja dig till oss.

Du var som en jättebebis. Hade inte riktigt koll på att man skulle säga till när man skulle gå ut, men du lärde dig. Första gången vi var ute med husvagnen hoppade du rakt upp på vårt bord. Du var tränad i att stå på bordet när du skulle borstas, men oj vad förvånade vi blev:-). Du anpassade dig bra till campinglivet, även om du gärna ville visa vem som bestämde när andra hundar kom nära.

En gladare och mer positiv hund får man leta efter. Du fick aldrig nog. Du älskade oss så mycket och visade det hela tiden. Att du var glad att du fått flytta hem till oss istället för kenneln - det kunde man inte ta miste på!

Det kom barnbarn i huset och du lufsade efter dem och ville umgås hela tiden. En gång var jag på en föreläsning av en "hundpratare". Ställde frågan till henne: -Vad tänkte vår hund när han kom till oss? (Hon visste inte vem jag var eller något om vår hund). Hon tittade på mig och svarade "-Din hund är bara så här glad av att vara hos er. (hon viftade jättemycket med armen) Han älskar er och ni honom."

Så sant, så sant.

Åren gick och med tiden fick du värk i dina leder. Vi gav dig atrosmedecin och smärtstillande. Du började bli trött och tappade sugen lite grann. Då bestämde vi oss för att köpa en valp som du kunde hjälpa oss att fostra. Hon kom hem till oss 8 veckor gammal och du blev alldeles fjollig. Från den dagen blev du barn på nytt. Vi kunde slänga alla piller för du haltade inte det minsta och din energi var tillbaka. Ett helt år fick ni tillsammans.

För några dagar sedan märkte vi att du inte alls mådde bra. Du kunde knappt stå på dina bakben och du smågnällde hela natten. Hela tiden låg vår andra hund bredvid dig utan att vika från din sida eftersom du inte orkade gå upp för trappan. När morgonen kom var jag tvungen att ge mig av på en fyradagars resa och jag insåg att du nog inte skulle vara kvar här hemma när jag kom tillbaka igen.

Så jag satte mig ner hos dig och pratade med dig. Tackade dig för all glädje du givit oss och sa att jag älskade dig. Du tittade på mig med trötta men glada ögon. Och la din tass på min hand. Jag kände dina tankar: -Det är lugnt matte, jag är nöjd nu.

Och jag fick lugn i min själ. För du var inte här när jag kom hem. Jag saknar dig, men jag vet att du var helt nöjd med ditt liv och att du var lika lycklig med oss som vi med dig.

Du fattas vår familj Nonne,
matte, husse och unghunden Asta

onsdag 1 september 2010

Prata fort

gör jag i vanliga fall. Och mycket. Men när jag blir stressad då pratar jag så fort att jag inte själv hinner höra vad jag säger:-). Måste vara jobbigt att lyssna på, så det är bra att någon säger till mig att lugna ner mig ibland så de hinner tänka och svara.....

För en sak vet jag, och det är att jag tänker väldigt snabbt. Jag tar in, ser lösningar och någon slags helhet direkt. Inget jag pluggat in, utan det är förmodligen medfött. Detta kombinerat med min stora vetgirighet (nyfikenhet är för mig ett negativt ord, som innebär att man vill veta skvaller och sånt och det vill jag inte), som innebär att jag vill lära mig saker och utvecklas gör att jag ibland drar ifrån omgivningen i 320 km/h.

Kvar står folk och undrar vad som hände. Jag tränar på detta hela tiden. Inte att dra ifrån, utan att vänta in. Tro det eller ej. Det är inte alltid lätt när jag ser problem som ett "ickeproblem". Det vill säga - lös problemet och gå vidare så det händer något istället för att älta. Men eftersom jag gått flera kurser och utbildningar och gjort många personlighetstester så vet jag att alla inte är som jag. Hahaha! Svårt att ta in, men så är det.

Och det är därför jag övar på att vänta in.

Dock kan jag ibland känna det som att vissa tycker det är lite finare att vara den som pratar lite och som är lite långsammare i handling. Och att vi pratsamma ska skämmas för att vi pratar. Själv är jag helt övetygad om att det inte är sämre eller bättre att vara det ena eller andra. Det är bara annorlunda. Och att det viktigaste är att alla inte är lika, utan lite olika. Då får vi dynamik. Vilket betyder att var och en får ta ansvar för det man vill säga eller åstadkomma. Och att göra det på sitt eget sätt. Det finns faktiskt utrymme för alla.