söndag 31 oktober 2010

Sovande barnvakt

Passade barnbarn igår. På förmiddagen var det den ena dotterns barn. Och på kvällen den andra dotterns hemma hos dem. När de två senare somnat satte vi oss framför TV:n för att kolla lite. Drack en kopp kaffe. Måste ha varit sömnmedel istället för koffein i koppen för jag hann bara kolla en kvart innan jag vid 20.15-tiden sov bredvid katten. (Å vad jag saknar att ha en spinnande katt, det är så rofyllt.)

Vaknade till en stund när programmet var slut och tänkte titta på nästa. Somnade om. Vaknade strax innan dottern kom hem vid 23-tiden. Vilken tur att vi har så snälla barnbarn som sov så sött hela tiden och lät mormor snarka i soffan i lugn och ro;-)

Nu är det vintertid igen, hoppas att det verkligen märks imorgon bitti att det är en timme senare. Men det beror väl på när jag går och lägger mig förstås....

torsdag 28 oktober 2010

Onödig valfrihet....?

var med en god vän som smakråd ikväll. Hon skulle välja nya glasögonbågar och kunde inte bestämma sig vad hon ville ha. (ska bli spännande att se vilket par hon väljer - vi hade inte riktigt samma smak - min är djärvare än hennes:-)

I alla fall kom jag på att jag skulle fråga hon som jobbade där hur jag ska göra för att få mina glasögon riktigt rena. De är behandlade mot reflexer och allt vad det är och jag har svårt att putsa dem så de blir bra.

Fick tipset att köpa en riktigt bra microfiberduk. Hon provputsade mina glasögon så jag själv skulle märka skillnaden. Självklart ville jag ha en sån.

-Vilken sort, undrade hon.
-Vilken är bäst, svarade jag.
-Alla är lika bra, blev svaret.
-Vad skiljer dem åt då?
-Ja, här har du en grå, här en röd, här en rosa, och så en grön, och en vit.....

Milda makter, jag ska ju bara putsa glasögonen vad spelar färgen för roll, tänkte jag och fick beslutskramp. Kom på en bra lösning och frågade:
-Om de är lika bra så tar jag den billigaste förstås.

-Då är det den här, sa hon. Vill du ha en grön eller rosa?

Suck.

Ibland känner jag att det finns lite för många val och blir lite "val-trött".

PS. jag tog en grön. DS

onsdag 27 oktober 2010

Brottets krönika

Igår var jag på Bokens dag och lyssnade på sex olika författare. Några debutanter, en lokal författare och några kändisar. Alltid spännande att lyssna hur de tänker om det som de skriver.

Den lokale författaren hade fått hoppa in samma dag eftersom två författare lämnat återbud på grund av sjukdom. Han är redaktör för en bok om som heter "Småländska brott" och som innehåller 16 artiklar om brott som begåtts sedan 1600-talet och fram till nu. På 1600-talet var det fler mord i Småland än det var i Chicago på 1920-talet. Han sa också att antalet brott hade minskat rejält totalt sätt om man jämför då med nu. Och att dubbelt hor (när ett par som är gifta har varsin affär på annat håll) straffades med dödsstraff...

När jag var barn så älskade jag att läsa Brottets krönika. Den bestod av minst 20 böcker och beskriver brott för sådär 100 år och framåt. Jag läste om och om igen om Yngsjömörderskan, Hurvamordet med mera. Det som fascinerade mig var att det som stod där faktiskt hade hänt i verkligheten. Hade totalt glömt bort de där böckerna och all tid jag tillbringat med dem fram tills föreläsningen igår. Tänk vad man har lagrat i minnet egentligen. Det är nog tur att allt som finns där inte poppar upp hela tiden utan bara när det är befogat. Fast ibland poppar det inte alls upp när det behövs, ex vis när man ska komma på vad någon heter, men det är en annan historia.

Ska i alla fall låna "Småländska brott" på biblioteket, blev inspirerad av att få veta mer.


PS Föreläsaren heter Håkan Nordmark.

Om att välja

när jag gick i småskolan blev jag mobbad. Fast på den tiden kallades det inte mobbing. Och man gjorde inget åt det.

Jag har alltid varit lång. Redan i lågstadiet var jag bra mycket längre än mina klasskompisar - både tjejerna och killarna. Vilket innebar att jag krävde en större storlek än de andra flickorna, kanske två storlekar större. Vilket innebar att jag blev retad för att jag var en "tjockis". Nu efteråt så vet jag att jag inte alls var tjock, bara lång. Men när man är 7-9 år och avviker från normen så vet man inte det och tror på det som sägs.

Tjocka Ulla. Inristat i min hjärna. På senare år så stämmer det nog bättre in på hur jag ser ut, men som sagt inte då. Ovanpå det så heter jag Ulla. "Ulla Bulla stekte fläsk, nittonhundrafemitoxex, nittonhundrafemtiosju gick pannan rakt itu". Låter bara fånigt när man läser det nu. Men då gjorde det ont att bli retad för sitt namn. Det finns ju också ett ganska grovt ord som rimmar på Ulla och det fick jag förstås också höra 100 gånger varje dag. Först visste jag inte vad ordet betydde, men jag insåg att det var något "fult".

Kanske någon mer än jag varit utsatt för att blivit sist vald i gympan när det skulle bildas lag. Att vara den där som ingen väljer, men som ändå måste vara med i ett lag men som ingen vill ha i sitt eget. Hoppas innerligt att man gör på andra sätt i skolgympan idag när man ska spela lagspel, för den metoden är riktigt förnedrande och har nog fått många att avstå från gymnastik och idrott när de blev vuxna nog att få bestämma själva. Tyvärr.

Åren gick och till slut fanns det någon annan att mobba och jag fick vara ifred, men inte med....

Har insett att jag som vuxen många gånger väljer "anfall" för att slippa försvara mig eller bli sårad. Inte alltid den bästa metoden att bli accepterad förstås...Men jag vet att jag måste stå upp för mig själv, kan inte vänta mig att någon annan ska göra det. Idag vet jag att alla människor är bra på något och att alla har ett värde.

Jag har också lärt mig vilka som är mina vänner och vilka som inte är det och lägger inte så stor vikt vid vad de som inte är mina vänner tycker om mig. De åsikter som verkligen betyder något kommer från den som vill dig väl!

Däremot kan jag bli sårad på andras vägnar. På vår arbetsplats finns flera avdelningar och underavdelningar. Vissa arbetar inom affärsområden och andra som stödfunktioner åt dem. Det händer att det bjuds till After Work. Jag blir aldrig bjuden. Förmodligen för att man inte ser mig som en tillgång i sällskapslivet:-). Men det gör mig inte så mycket för jag har mina egna vänner som jag umgås med på fritiden som inte är kopplade till jobbet.

Men det finns andra som inte heller blir bjudna. Alltså görs det ett urval, precis som det var i gympan när jag var liten. "Du som jobbar med oss i vardagen får jobba med oss men när det är fest blir du inte bjuden för då väljer vi vilka som ska vara med i det laget."

Enligt mitt sätt att se det är det så man bygger murar på en arbetsplats. Om alla berörda blev inbjudna så skulle de som inte vill komma, själva kunna tacka nej, istället för att bli bortvalda. Troligen känner de på sig att de egentligen inte är välkomna, men valet skulle trots allt vara deras. Inte de andras.

Och TV är fullt av program som visar samma sak. "Bonde söker fru" - jag väljer, du platsar inte", "Robinson" med sitt öråd och så vidare. Varför blir sådana program så populära? Program där folk väljs bort för att de inte passar in. Är det för att det känns bra att sitta där hemma i stugan och veta att det är någon annan än jag som väljs bort? Jag förstår det inte, gör du?

Skumdelfiner

mmmm så gott! Hittade en låda i skafferiet med skumdelfiner som vi köpte för ett tag sen. Perfekt till kvällskaffet. En. Två. Tre. Fyra. Ojjj. Hur kom de in i munnen och ner i magen så snabbt? Simmade de? Jag minns inte att jag tuggade.....

Och imorgon kommer jag att vara jätteförvånad över att vågen inte visar minus:-)

måndag 25 oktober 2010

Borttappad mamma

igår tog jag min gamla mamma med mig en runda in till närmaste stad. Hon kommer inte ut så ofta nu förtiden och inte orkar hon så mycket heller, men hon behövde köpa nya skor så då passade en utflykt bra.

Vi begav oss till den nyöppnade gallerian och gick runt där bland butikerna. Provade en massa skor och blev genomsvetta och trötta. Men vi hittade i alla fall två par skor till henne så hon blev nöjd.

När inköpen var klara så gick vi till närmaste café för att äta en varm macka och ta en kopp kaffe. Det var mysigt och vi fick vila fötterna en stund. På vägen tillbaka till bilen passerade vi en klädbutik och jag hittade en sak som jag ville köpa. Det var rätt lång kö och jag såg att mamma var trött så jag sa till henne att gå ut och sätta sig på en bänk som står utanför en annan klädbutik strax intill butiken vi befann oss i. Hon tog käppen i stadigt grepp. Och försvann. På riktigt. För när jag kom ut ur butiken efter ca 5 minuter så var bänken tom. Ingen mamma så långt ögat kunde nå. Hur långt kan en liten tant med dåligt flås och käpp hinna på 5 minuter??

-Hon kanske fick syn på något klädesplagg hon ville kolla på, tänkte jag och gick in i den andra butiken. Ingen mamma. Kollade runt i gallerian. Ingen mamma.

-Undrar vad pappa säger om jag kommer hem och säger att jag tappat bort mamma, tänkte jag. Tillbaka in i den första butiken för att kolla om hon kanske inte gick ut från början. Igen mamma där heller. Och inte har hon någon mobiletelfon så man kan ringa till henne.

Nu funderade jag allvarligt på att efterlysa henne i kundradion. Kunde föreställa mig folks miner om någon hade ropat ut "Ulla 54 år söker sin mamma."

Då råkade jag kasta en blick ut mot parkeringen. Och vad får jag se? Lilla mamma med käpp i hand på väg mot ingången - från utsidan!!

-VAR HAR DU VARIT, sa jag. Ungefär med samma tonfall som man har till en tonåring som kommer hem på småtimmarna.

-Men där fanns ju ingen bänk där ute, sa hon.

När jag sa utanför butiken till henne så tänkte hon inte på att det var en inomhusgalleria utan hade traskat ut i regnet.

Jaja, sensmoralen är att gå aldrig och handla utan att ha din mamma i sele för då rymmer hon:-)

söndag 24 oktober 2010

K-märkt mat

i dubbel bemärkelse kanske? Idag har jag nämligen lagat mat och lagt i frysen, bl a Kalops, Kålspudding och Kroppkakor. Alla börjar på K. Men är också gammaldags husmanskost, något som nog nästan är K-märkt i dagens stressade samhälle.

Egentligen förstår jag inte varför. När jag hade brynt köttet, skalat löken och morötterna så klarade sig kalopsen utmärkt utan mig i 1,5 timme på spisen. På den tiden hinner man uträtta massor av saker, om man vill....Kroppkakor däremot gör jag inte så ofta för det är lite pilligt och omständigt. Men ååå så gott! Har alltid älskat kroppkakor ända sen jag var riktigt liten. Det ska vara småländska och de ska helst vara stekta.

Husmanskost är lyxmat idag. Var i Stockholm för ett tag sedan, då såg jag att de serverade rotmos med fläsklägg på en restaurang. Kostade "bara" 175 kr per portion. Rotmos kostar max 5 kr per person att laga. Och det tar inte längre tid än att koka potatis. Fast det hinner väl folk inte heller göra. Tänk vad familjerna missar när de inte lagar och äter mat tillsammans. Nyttig mat, en stunds ro och tillfälle att prata om vad som hänt under dagen. En enda investerad timme, betyder så otroligt mycket totalt sett, både för barn och vuxna. Och ändå prioriterar många bort den där timmen. För vad? Vad kan vara viktigare för en familj än att umgås en stund och äta bra mat? Bra mat som ger barnen en god start i livet, gör dem förmodligen piggare och gladare och är billigare än halvfabrikat.

För allt i livet handlar bara om hur man prioriterar sin tid.

Översättningar

Lyckan, kärleken och meningen med livet hette filmen jag såg på bio igår. Det var en 2 timmar och 20 minuter lång film. Vackra vyer, bra skådespelare och en rätt skaplig handling. Dock lite väl lång, hade räckt med normallång film.

Det jag filosoferar över nu är hur man tänkte när den engelska filmtiteln (som bygger på en bok som heter samma som filmen) översattes till svenska. Boken heter Eat, pray and love. På min bästa skolengelska så får jag det till Äta, ,Be och Älska.

I min fantasirika gärna blir det då så här:

Lycka - det är att äta

Kärleken är Gud (eller vad man tror på)

Meningen med livet - att som kvinna hitta en snygg spanjor, olalala;-)

Det märks både på min kropp och på andras att vi tycker det är lycka att äta, men är det verkligen lyckan? Nej, jag tror det är olycka att äta för mycket.

Gud är Kärlek, det tror jag på! Gud är inte hat.

Meningen med livet. Att man får mening i livet genom att hitta en man. Nja, jag tror det är att man ska känna respekt för sig själv och förlåta sig själv för sina tillkortakommanden. Och att vara snäll mot sina medmänniskor.

Jo, jo. Jag fattar! De har vänt på ordningen när de översatte, men lite kul är det att filosofera en stund;-)

lördag 23 oktober 2010

SJ SJ gamle vän...

den som följt min blogg vet att jag fick ställa in en Barcelonaresa nyligen. Fick då även avboka tågbiljetterna till Kastrup. Hemresan var bokad "ombokningsbar", så jag gick till stationen här hemma för att få pengar tillgodo. Det fick jag inte men jag kunde nyttja biljettsumman inom 90 dagar, sa mannen bakom "luckan".

Fast det är ju ingen lucka längre, så varför säger man så..? Detta var en parantes.

För några dagar sedan skulle jag boka en resa till oss och ett par vänner. -Perfekt, tänkte jag, då använder jag mina tillgodopengar. Gick in på nätet på sj.se för att boka. Fick upp priset 580 kr för fyra personer. Dags att betala. Skrev in bokningsnumret på tillgodobiljetten. -Den här koden kan du inte använda, svarade datorn.

Konstigt, tänkte jag. Luckmannen sa ju att jag skulle kunna använda summan att betala med. Inget annat att göra än att ringa SJ. -Du har plats 79 i kön och väntetiden är ca 17 minuter sa rösten. SUCK. Men eftersom jag är smålänning så bestämde jag mig för att vänta, det var trots allt drygt 250 kr jag hade tillgodo.

Väntade och väntade och emellanåt kom hurtiga tillrop från en inspelad röst. Behövde gå på toa. Vågade inte lägga på luren, för då hade jag säkert fått plats 142 nästa gång. Så jag gav maken luren och sa till honom att bevaka min plats.
-Jamen det är ju din tur snart, sa han. Det är plats 18 nu. -Jag hinner, sa jag och stack iväg.

Med jämna mellanrum så hojtade han platsnumret till mig. Inte lätt att kissa under press, jag lovar!

Åter vid telefonen var det äntligen min tur. Frågade kvinnan på SJ hur jag skulle göra. -Det går inte, sa hon. Du måste gå ner på stationen, jag kan inte hjälpa dig, för koden är inte inregistrerad på rätt sätt här.
-Jamen, sa jag. Då blir det ju dyrare för mig att boka. -Tyvärr, jag kan inte hjälpa dig, sa hon.

Jag blir tokig på dessa människor som säger "jag kan inte hjälpa dig". Klart som tusan att de kan hjälpa. Om de vill och gitter. Om inte annat så med att se till att såna tokigheter rättas i framtiden till så att fler inte drabbas. Detta var återigen en parantes.

Jag frågade hur mycket biljetterna skulle kosta att köpa på stationen (samma pris som via telefon). -890 kr sa hon.

-Jamen ,sa jag. Då blir det ju dyrare även om jag drar av mitt tillgodokvitto än att boka på nätet.
-Jo det blir det, men jag kan inte hjälpa dig, du får gå till stationen, sa hon ihärdigt.

Smålänning är jag som sagt, så jag valde att boka på nätet och slänga tillgodokvittot.

Gillar verkligen SJ:s syn på oss kunder. *ironi* Boka och åk gärna med oss. Men om du vill boka om en biljett som du betalt extra för, för att kunna boka om om det behövs, så kostar det mer trots tillgodohavande om du själv vill boka utan att "störa" SJ:s personal - d v s använder nätet. Vill inte SJ att vi ska använda internet för att boka...? Det måste spara massor med pengar för dem att folk själva gör jobbet istället för att de ska ha öppet på stationerna och sina callcenter.

Typiskt exempel på ett företag som inte tänker hela vägen ur kundens perspektiv.

Man ser det man vill se

i min nya bloggbild så håller jag i en sten. Jag älskar att plocka stenar, det har jag säkert skrivit om tidigare. Berg (stenar) och hav står för det det stabila och det oändliga för mig.

Stenen som jag håller i valde jag eftersom den ser ut som ett hjärta, och den ligger nu bredvid min säng. Jag har fullt med olika hjärtan i mitt hem. I mitt sinne betyder de värme och kärlek och jag gillar även formen på ett hjärta.

Det är möjligt att någon annan bara ser en vanlig sten. För visst är det så att man ser det man vill se....

Man söker ständigt efter bekräftelse på det man vill se. Tycker man inte om en person så ser man oftast bara fel hos henne/honom. Vilket i sin tur gör att man då hela tiden får bekräftelse på sin åsikt att detta är en person som inte är värd att tycka om och som mest har brister. Tycker man däremot om en person har man svårt att se felen, och ser istället det positiva och goda hos den människan.

När någon pratar illa om en person med mig, så inser jag att det är den personens bild som jag får ta del av. Och då brukar jag tänka att det trots allt alltid finns någon därute som älskar och tycker om den personen, utan restriktioner även om den som pratar illa om personen inte gör det. Och att det finns folk som tycker om mig, även om inte alla gör det.

På en arbetsplats kan man inte alltid välja vem man måste arbeta med, och då gäller det att vara proffs. Att försöka se "varandras bästa sidor" under arbetstid för att få jobbet att flyta på utan för mycket grus i maskineriet. Däremot finns det inget som säger att man måste umgås på fritiden med arbetskamrater som man inte gillar.

Skönt att ha ett val tycker jag.

fredag 22 oktober 2010

Halka

i måndags morse föll jag som en fura, gatan var som en såpad lian. Glashal. Benen försvann under mig och jag landade först på axeln och sedan på baken med en smäll. Omtumlad insåg jag till min stora glädje att jag inte var skadad, bara lite öm.

Förra året ramlade min vän G på samma sätt, hon bröt axeln.

Igår halkade min vän K på väg till jobbet och bröt det stora benet i handleden. Mot ishalka är man hjälplös, och man har bara tur eller otur hur det går när det händer. Ska man skaffa broddar till alla skor och alltid ha dem på? Det vore bra om någon kunde uppfinna fjärrstyrda broddar som man kan fälla ut utomhus och som man fäller in när man ex vis går in i en butik. Då skulle man kunna ha broddar jämt. Om de vore inbyggda med automatik i alla vinterskor skulle det vara ännu bättre. Tänk vad sjukvården skulle spara gips;-) Och folk skulle slippa lidandet att ha brutna delar i kroppen på grund av halka.

torsdag 21 oktober 2010

åååå vad du är jobbig

tror jag att en del tänker om mig. Varför frågar du så mycket? Varför tycker du så mycket? Svaret är att jag vill veta. Jag vill lära. Jag vill utvecklas. Jag vill utmana gamla tankar.

Hittade en sida med kloka ord av Einstein och kände mig genast hemma i hans tankevärld. Därmed inte sagt att jag är ett geni som han. Men tanken att det är genom nyfikenhet och intresse som vi utvecklas tilltalar mitt sinne. Att våga ställa den där frågan man funderar på. Att utmana en idé för att se den förändras och till slut glänsa i sin fulländning. Från att ha varit ett litet frö ha blivit ett stort vackert träd tack vare att den från början vattnades med synpunkter och tankar från andra, växte och blev stor. Eller att den krympte och blev till ingenting för att den inte var bra nog för att överleva.

Många tror att olika åsikter är lika med konflikter. Jag för min del tror inte att det är så. Tvärtom tror jag att om man vågar ha olika åsikter, och ändå respekterar varandra som människor, då undviker man konflikter. Det är det dolda, det outsagda och det som sägs bakom ryggen som är ett hot och som skapar konflikter, inte det som ärligt sägs.

Klokt sagt av Albert Einstein: Lär dig av gårdagen, lev för idag, hoppas på morgondagen. Det viktiga är att aldrig sluta ifrågasätta.

Barnporrs-härva

hörde nyheterna på radion idag när jag körde hem från jobbet. Reportern berättade om en barnporrshärva där man gripit flera kvinnor. Mycket ovanligt, sa han, att kvinnor är iblandade.

Förstår inte hur någon kan komma på tanken att syssla med barnporr. Varken producera eller konsumera. De som producerar gör det för att tjäna en massa pengar, så mycket fattar till och med jag. Men de som konsumerar kan inte vara friska. Att bli sexuellt upphetsad av barn, det är ett sjukt beteende.

onsdag 20 oktober 2010

Spegel, spegel på väggen där...

ja, inte kände jag mig som vackrast i världen när jag kollade i badrumsspegeln på hotellet, det vill jag lova.

Har varit på konferens i två dagar och bodde då två nätter på hotell. Igår morse tyckte jag att jag såg väldigt sliten ut när jag steg upp. Men man är ju lite trött på morgonen, i alla fall jag. Så jag funderade inte så mycket på det.

I går kväll när jag skulle göra mig iordning inför kvällens middag så konstaterade jag att det var en riktig tråktant som mötte mina ögon i spegeln. Sliten, trött, matt i hyn. Kort sagt - trist. Det var jag det. Blev nästan lite deppig och funderade på att gå och lägga mig och dra täcket över huvudet, tappade all festlust.

Jag brukar inte stå och kolla mig i spegeln och fundera så mycket. Så varför reagerade jag så här? Ser jag verkligen så gammal och trist ut, tänkte jag.
Gick ut från badrummet och plötsligt såg jag mig själv i en annan spegel inne i hotellrummet. Och där, där var den vanliga Ulla!

Inte vacker och inte ful och inte så gammal och sliten heller, faktiskt!

Kom snabbt fram till att det var ljuset i badrummet så skapade denna "gamla Ulla". Det borde vara förbjudet att ha belysning som inte lockar fram det vackra;-)

Samma sak gäller provrum. Hur tänker de butiker som har ett kalt lysrör som strilar ner ett blåvitt sken över våra vinterbleka kroppar när vi provar kläder. Tror de på fullt allvar att vi köper mer när vi ser oss i det ljuset??? Nej, fram för lite rosaskimrande sken, så vi kan känna oss så vackra och unika som vi faktiskt är!

måndag 18 oktober 2010

Konferensresa

I eftermiddag bär det av till Stockholm och till en konferens med en massa kollegor i branschen. Alltid lika givande att träffa dem och lära nya saker. Måste nog packa ner ett par walkingskor också för det brukar bli rätt mycket god mat och ganska mycket stillasittande på sådana där tillställningar. Det är väl det som är halva nöjet med konferenser, maten menar jag;-)

Halka

det var isgata idag, det märkte jag när jag var ute med dotterns hund. Plötsligt försvann marken under mina fötter och jag landade först på vänster skuldra och strax därpå på vänster skinka. Som tur var inte på huvudet.

Det kändes rejält men inget blev skadat. Jag blev mest snopen tror jag, det hände så snabbt. När jag sen skulle ta bilen och köra hem så körde jag sakta eftersom jag visste väglaget. Men alla andra som var ute på vägen samtidigt som jag gjorde inte det för jag blev omkörd i höga hastigheter hela tiden. Vet inte om de redan satt på dubbdäck eller om de bara trodde att de inte någonsin skulle behöva bromsa. För hade de behövt bromsa så hade det tyvärr inte funkat.

söndag 17 oktober 2010

Total avslappning

halva kroppen mot golvet och halva upp mot väggen, det är vår Astas favoritställning. Hur konstigt det än ser ut så är hon totalt avslappnad. Tänk om vi människor kunde slappna av och "koppla ur" lika enkelt som en hund eller katt. Då skulle nog många av våra stressproblem försvinna.

Men jag vet inte vad mina kollegor skulle säga om jag la mig så där på golvet i mitt rum:-)

lördag 16 oktober 2010

Ny resa bokad

men det blev inte Barcelona igen. Av någon anledning så kändes det inte som det var dit vi skulle åka. Men oj vad svårt vi hade att bestämma oss.

Vi var och hämtade kataloger på en resebyrå och sen gick vi och åt sushi och kollade på alla resorna. Bussresor, flygresor, flyg och buss eller båt? Vilket land ville vi till? Hur länge vill vi vara iväg? När ville vi åka? Hittade en 9 dagars bussresa till Umbrien som verkade fantastisk. Men 9 dagar i buss avskräckte oss lite.

Till slut kom vi fram till att vi inte kunde bestämma oss. Så vi gick tillbaka till resebyrån. Bakom disken satt en glad och trevlig kille.

-Vi ska ut och åka, sa vi. Men vi vet inte exakt när, eller vart. Kan du ge oss förslag. Vi är flexibla.

April lät bra tyckte vi, men då var det en påskhelg mitt i som höjde priserna rejält. Kollade på kartan över Europa. Så pass hade vi i alla fall ringat in vårt resmål. Kom till slut fram till London som är en trevlig stad. Men....

Så till Paris. Första hotellet som dök upp var i närheten av Montmatre. Och jag var fast. Nya datum och flygtider. Kompis K har också varit i Paris några gånger men nu är det mer än 7 år sedan vi var där tillsammans och dit kan man åka många gånger. Så vi blev rätt snabbt överens. Vi åker till Paris i slutet av maj. Just som vi bestämt oss, så sa resebyråkillen:

-Ni kanske vill vänta med att betala några dagar, ifall ifall?

Han hade ju märkt vår beslutsvånda och ville väl ha dörren öppen om vi skulle ångra oss. Det var schysst! Men nej. Vi betalade vår resa direkt. Någonstans måste man trots allt bestämma sig, eller hur;-)

Redan vinter?

Imorse när jag steg upp var hela marken vit av frost och termometern visade
-6.3 grader. Är det vintern som redan är här? I så fall måste jag erkänna att jag nog inte hängt med tiden riktigt. Tyckte precis det var höst med en massa vackra färger. Det här är också vackert, men lite tidigt kanske?

fredag 15 oktober 2010

Hund eller bebis...?

sjönk ner i soffan efter en slitsam jobbarvecka, tänkte kolla på Idol. Man har gott om tid att blogga då. För det är mer reklam än Idol:-(

Sen får jag se Josefin Crawford i bild. Under armen har hon en chiwawahund utstyrd i rosa klänning med något leopardmönstrat.Hur tänker hon och andra människor som klär ut sina hundar? Hundar behöver inte ha kläder. Ett djur är skapat för att klara sig i den form det är skapat i, det ska inte behöva kläder för att överleva eller kläs ut i. Varje naturlig instinkt hos hunden gör att de vill bita och slita bort eventuella kläder och det kräver oftast träning/dressyr för att de ska acceptera såna utstyrslar. Och tänk om hunden smiter iväg och fastnar någonstans och inte kan komma loss för att den har kläder på sig. Man ser aldrig mellanstora eller stora hundar utstyrda så där, så varför ska små hundar användas som accessoarer istället för att få vara hund i "normaltillstånd".

Vill man inte ha en HUND, då ska man inte skaffa en hund. Jag kanske trampar någon läsare på tårna nu, men jag tycker så här ändå.

torsdag 14 oktober 2010

Jag vill äga min tid

jag vill inte hela tiden bli uppbokad av andra hur viktigt det än är. Jag vill själv kunna styra, åtminstonde 50% av, min arbetstid. Jag har skrivit om det tidigare, det här att man ska vara så tillgänglig hela tiden. Det är tärande.

På min fritid kan jag styra bättre, då är det mesta jag gör mitt eller familjens val.

På min arbetsplats är jag däremot allas egendom. "Öppna din kalender, jag ska se vad du gör" får jag uppmaningar om. Jo, så är det bestämt i vårt företag. Alla ska kunna gå in i allas kalendrar och kolla, det räcker inte med att se att personen är uppbokad en viss tid. Man ska också se vad de gör. Jag har nu öppnat min outlook så alla mina kollegor kan se vad jag gör. Blir de lyckligare för det? Jag tvivlar starkt på det.

Men jag känner ännu mer att min tid är allmän egendom och att jag mindre och mindre styr själv. Och det känns inte riktigt okey för mig. Varför är inte moderna digitala kalendrar konstruerade så att man har minst 30 minuters ställtid mellan alla möten. Jag hinner inte själv sitta och lägga in "egen tid" hela tiden, det där borde gå att programmera in.

Nu fungerar inte heller kopplingen mellan outlook och telefonen, vilket tidigare varit fallet. Så nu räcker det inte med att skriva in i kalendern att man är på möte. Man måste knappa in det en gång på telefonen också. Och sånt tar också tid.

Jag tror fler än jag skulle må bra av att få styra lite mer själva, vad tror du?

onsdag 13 oktober 2010

I huvudstaden

på snabbvisit som vanligt. Jobb. Inte shopping. Det hinner jag sällan med. Mötet idag var på Tekniska museét men det kunde lika gärna varit i en lokal i en källare för jag hann förstås inte kolla på alla intressanta saker som verkar finnas där. Av det lilla jag hann se så tror jag att det är en kul och spännande plats att besöka. Både för barn och vuxna.

Men jag fick chansen att lära känna några nya personer, som verkar kloka och inspirerande. Och det uppväger missad shopping flera gånger om!

måndag 11 oktober 2010

Färgernas betydelse

jag är helt övertygad om att färger påverkar oss, även om inte alla är medvetna om det. Mörka dova färger dämpar och suger energi. Tyvärr så är svart och grått också färger som anses vara eleganta och sobra. Perfekt också om man vill hålla "Jantelagen" vid liv och för vårt svenska sätt att inte vilja sticka ut för mycket. Och så ser man ju smal ut i mörka färger sägs det. Men ack så trist!

Glada färger stärker. Energi och självförtroende. Grönt är vilsamt och lugnande, det är inte för inte som väntrum brukar ha gröna väggar. Brunt är jordande, vilsamt.

Många väljer att "gömma sig" i dystra färger som inte alls passar varken deras stil eller personlighet. Men det tråkiga för dem är att det inte går att gömma sig. Man syns ändå! Man ser bara lite tråkigare ut.....

Jag faller ganska ofta själv i "svart-fällan" för jag vill se smal ut. Min garderob innehåller en hel del svarta och mörka plagg. Men inte enbart. Ibland struntar jag nämligen helt i om jag ser smal eller tjock ut. Jag behöver färg. Orkar inte vara så "korrekt". Och då blir det färg med besked. Dagens outfit var en rödrutig skjorta, jeanskjol, cerise linne, cerise strumpbyxor och mina rosa Heinekenskor. -Värst vad du är färgglad idag, sa chefen på måndagsmötet. -Ja, svarade jag, har man lite för lite energi inombords så får man se till att den finns på utsidan i alla fall.

En gång hittade jag ett par klarröda "Mimmi-pigg-skor". Jag föll pladask och bara älskade dem. Jag brukar inte hitta skor så lätt eftersom jag har rätt stora fötter och fabrikanterna har bestämt sig för att då ska man ha fotriktiga skor. Inte snygga, sexiga, roliga eller eleganta.

Mina Mimmi-piggskor höll en vecka, sen sprack skinnet vid ena sidan. Jag gick tillbaka till affären för att få dem lagade eller utbytta mot ett nytt par. Men laga gick inte. Och nu var min storlek slut. Det fanns bara svarta kvar. Så besviken jag blev. Det roliga var att expediten kom ihåg mig från när jag köpte skorna. -Jag minns hur lycklig du var över dina skor, sa hon.

Jag har använt de svarta skorna jättemycket, men de är inte alls lika stolta och tuffa som de röda var;-)

Bonde söker fru

varför byter inte TV4 tema snart? Brandman söker fru? Bagare söker fru? Kontorist söker fru? Snabbköpskassörska söker fru?

Förmodlingen för att bönder inte är så vanliga längre och att de verkar ha fått någon slags "töntstämpel" som lockar tittare. Varför har man annars ändrat på reglerna? Från början valdes de som fick mest brev ut att vara med. Men nu väljer TV4 själva ut vilka som ska delta, gärna de som verkar lite speciella. Allt för att få "bra" TV antar jag.

Där kommer programledar-Linda klivandes i stora gummistövlar, fast det är vackert väder och ingen gegga alls. Jag bor på landet, jag har i princip aldrig gummistövlar på mig. Varför har hon såna? Inte trampar hon i några koblajor heller. Återigen så anar jag den där "landsbygdsromantiken" med töntvarning på.

Nej, fram för lite nya friska tag. Ge oss några vältränade brandmän att kolla på - nu har bönderna gjort sitt för ett tag;-)

söndag 10 oktober 2010

Knackningar i väggen

det knackar i en vägg här hemma hos oss. Så har det gjort i alla år vi bott här. Jag säger att det är en godmodig ande. Andra säger att det är värmerören. Men det knackar även när värmen inte är på. Därför vet jag att det är en ande. En snäll. Som vill säga -Hej. Här är jag. Jag gillar er.

Just som jag skrivit klart detta så började det knacka igen. Tror anden gillar att jag skriver om den.

lördag 9 oktober 2010

Höstens färger är fantastiska

För 30 år sedan....

...nästan exakt (om ett par timmar) födde jag vår yngsta dotter. Barnmorskan ville att jag skulle åka hem igen, jag skulle ju inte föda förrän den 22 oktober enligt beräkningarna. Så hon muttrade mest åt mig. Värkarna stannade av och jag skulle sova kvar över natten. Den sura barnmorskan gick av sitt pass vid 24-tiden, och då satte mina värkar igång igen och kl 1.16 var vår L född. Antar att det inte var meningen att dotter L skulle födas i närvaron av en bitter tant:-)

30 år är en svindlande tid om man tänker framåt. Men inte om man tänker bakåt. Då undrar man hur tiden kunnat gå så fort! Och ändå känns det så länge sedan barnen var små. Tid är något märkligt.

Vi var bjudna på kalas idag tillsammans med storasyster och hennes familj och L:s svärföräldrar. Fick fläskfilé i kantarellsås och tryffeltårta till efterrätt. Mmmmm så gott!!! Jag hade lagt ner lite tid på att slå in paketet från oss. Dotter L älskar nämligen paket. Ju fler desto bättre. Idag blev det bara ett enda paket, men ett stort. Tror att hon var nöjd ändå.

fredag 8 oktober 2010

Överambitiös?

åt lunch med en god vän idag. Vi är rätt lika. Duktiga flickor. Som sällan säger nej. Som driver på. Presterar. Och som ger ut mer energi än vi får tillbaka.

Vi funderade en stund över detta. Vad är det som driver oss. Varför kan vi inte göra som så många gör - ta det lite lugnt. Ta saker med ro. Låta bli att engagera oss.

Både hon och jag har försökt att ta ett steg tillbaka. Men båda har vi upplevt att det ändå finns en förväntan på oss att vi verkligen ska ta tag i saker på något självklart sätt. Vilket vi då gör. Precis som vanligt. Som väldresserade cirkushästar som dansar runt i piruetter när någon slår med piskan.

Vi kom fram till att det är helt okey, så länge man får tillbaka mer energi än vad man ger ut. Men ingen av oss upplever att så är fallet särskilt ofta. Vilket förmodligen innebär att vi är överambitiösa. Eller på fel plats. Duktiga flickor, som måste prestera. Eller är vi bara otåliga....

torsdag 7 oktober 2010

Tungt att bära?

just nu läser och hör jag mycket om att man alltid har ett eget ansvar. Ansvar för hur man mår, sin vikt, vad man gör, hur man har det. Och så är det säkert. Men ibland känns det där ansvaret ganska tungt att bära faktiskt. Och då skulle det vara skönt att krypa in i en fleecefilt och bara skrika "nej, jag vill inte ha det ansvaret just nu, jag vill lägga det på någon annan". Ta en paus från det duktiga. Från prestationen i att göra. Till att vara.

Käka chips och choklad fast det är dåligt. Fast kilona smyger sig tillbaka runt mage och ända. Så läser jag lite till. Jo, jag måste göra upp med allt trist och jobbigt. Då kommer kilona att rasa. Inte förrän då blir jag bestående smal. Och glad.

Jomen klart jag håller med. Jag gillar inte den där offer-rollen som både jag och andra kliver in i ibland. Vissa oftare än andra. "Det är inte mitt fel"-grejen. Jag både vet och känner i hjärtat att jag vill bestämma själv. Och välja själv. Vilket betyder att de som skrivit det jag läser och som jag lyssnar på är kloka personer. Och att det är därför jag läser, lyssnar och lär.

onsdag 6 oktober 2010

Hundbiten

satt och höll i ett märgben som hunden tuggade och bet i. Hon gillar när man håller det åt henne för då får hon ett ordentligt tag. Hade nog suttit så i 10 minuter när hon missade. En hörnhand rakt in i mitt pekpinger precis i nagelkanten. Oj vad det blödde och vad ont det gjorde.

Ringde 1177 för att få tips hur jag skulle göra. Sköterskan där tyckte absolut att en läkare skulle kolla på mitt finger. Så hon kontaktade jourläkarcentralen 2 mil härifrån medan jag väntade. Kom tillbaka i luren och sa att om jag slängde mig i bilen och åkte direkt dit skulle ta ta emot mig. Mottagningen stänger kl 21 och jag hade ca 30 minuter på mig från det jag la på luren. Så jag sa "gasa" till maken som tog mig på orden:-)

Kom in några minuter innan de stängde, togs emot av en jättetrevlig sköterska som visade in mig på ett rum. Läkaren kom inom några minuter, kollade på fingret och sa att jag måste ha antibiotika. Sa till mig att jag skulle sätta mig i väntrummet för de måste hämta medicinen från infektionskliniken på lasarettet. Hann precis kolla på början av "Berg flyttar in" när en annan sköterska kom men en lite påse med tabletter för ikväll och imorgon bitti, och så kunde jag åka hem igen. Inom en timme från jag ringde var jag tillbaka hemma. Vilken otrolig service och inte en enda sur min för att de fick stanna kvar lite längre på grund av mig. Riktigt bra, tycker jag.

Nu får det blir handskar på i fortsättning när jag ska agera "benhållare".

tisdag 5 oktober 2010

Fisförnäma tjejer

Var på utbildning igår. Framför mig satt ett par tjejer, troligen i 30 års åldern. De tillhörde den där gruppen som ska kommentera allt vad läraren och alla andra säger. Utan att egentligen tillföra särskilt mycket. De tog, kort sagt, väldigt stor plats.

Hamnde vid samma bord som dem under lunchen. De ställde en fråga till mig och när jag svarade så tittade de på varann med minen "så korkat" och svarade med lite högdragen röst. Det kändes verkligen att de hade satt sig någon meter upp ovanför oss andra. Mig spelar det ingen roll eftersom jag troligen inte kommer att ha någon relation till dem i framtiden.

Men när jag anmäler mig till en kurs eller utbildning så gör jag det för att lära mig något. De här två var säkert drottningarna på sitt jobb och jag vet ärligt talat inte varför de var där. Tror inte de lärde sig särskilt mycket för de hade redan med sig sina åsikter och synpunkter om hur det ska vara. Och de tillförde inte oss andra särskilt mycket heller.

Time out

idag skulle jag varit på ett möte i Stockholm. Men i förrgår kväll så kom jag fram till att jag behöver en time out. Åtminstone en liten en. Så jag avbokade mötet och bad om ledigt istället. En hel dag att bara vara och göra det jag själv vill. Min energinivå är så låg, så låg. Näsan rinner fortfarande och locken för öronen vill inte släppa. Men alla krav släppte lite grann i alla fall. Och det är det viktigaste för mig just nu.

måndag 4 oktober 2010

Obefintliga skyltar

for till Lund med tåget idag, skulle på en utbildning där. Eftersom jag sällan är just i Lund och därför inte hittar så bra hade jag bokat en tågtaxi som skulle hämta mig vid stationen och köra mig till rätt ställe.

Anländer i rätt tid. Stiger av tåget och följer efter strömmen mot utgången. Känns mest naturligt att följa med den stora massan än att ta egna initiativ. Ser inga skyltar om tågtaxi någonstans. Åker rulltrappa upp och sedan ner och befinner mig plötsligt utanför stationen. Ingen taxi men fullt av bussar. Är helt säker på att det står tågtaxi och inte tågbuss på biljetten. Så jag känner mig lite fundersam.

Plötsligt ringer min mobiltelefon. -Var är du, hör jag en röst säga. Jag skulle hämta dig men du är inte här. -Jag är visst här, säger jag. -Men var, undrar han.

Jag försöker förklara så gott jag kan var jag står. Bakom mig finns en Pressbyrå, så jag säger att jag står vid den. Och att det finns bussar runt om mig. Gula bussar. Och en station precis bakom mig. Tänker att är man taxichaufför i Lund så borde det vara en glasklar beskrivning.

-Stå kvar där, rör dig inte, säger han. Jag kommer.

Skönt tänker jag, då är jag strax på väg till kurslokalen. Men det kommer ingen bil. Plötsligt ringer min mobil igen.

-Var är du, säger han. -Jamen jag står ju här, svarar jag.
-Varför kommer du inte ut då, säger rösten uppfordrande.
-Men jag är ju utomhus, svarar jag. Nu börjar det kännas som jag är med i dolda kameran.

-Nähä, du är inte ute, säger han. Så tvärsäkert att jag börjar skratta. Försöker förklara var jag är genom att säga att jag inte vet var jag är eftersom jag inte hittar i Lund.

-Kan du se vad gatan heter, säger han. Men där finns inga skyltar där heller. Till slut kommer vi fram till att jag står vi "fel" station. Den riktiga stationen finns en bit längre ner på gatan och jag går däråt. Ser en massa taxibilar, och frågar en chaufför var tågtaxibilarna brukar stå. Han pekar och där står en bil. Men jag ser fortfarande ingen skylt.

-Där är du ju, säger chauffören, jag letar ju efter dig.

Tack detsamma, tänker jag. Det hade gått lite smidigare om någon tänkt på att det behövs skyltar som visat var taxibilar, gärna då också tågtaxibilarna, står. Det är som sagt vitsen med att ta taxi, någon kan köra en dit man själv inte hittar. Men då gäller det att hitta själva taxin först. Det kanske vore en idé för de som håller på med kommuninformation att leka besökare i sin egen stad för en dag. Finns säkert fler ställen som man inte hittar till som besökare. Jag tror nämligen inte att alla är försedda med en GPS i handväskan. Inte än.

söndag 3 oktober 2010

Öland,



har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Det karga landskapet griper tag i min själ. Havet runt om som både är lugnande och som ger kraft. Kalkstensmurarna som sträcker sig över ön. Ljuset. Färgerna.

Åkte dit idag för att besöka årets skördefest. Hittade en gråblå pumpa - aldrig sett den färgen förut - vacker som ett konstverk är den. Inne i slottsruinen var det "Fårets dag" och där såldes hantverk av olika slag. Längst in i en hörna hittade jag ett helt "stånd" med underbara tovade fåglar. Frågade konstnären vad det var för fåglar. -Det är tok-trastar, svarade hon snabbt och log glatt. Kunde inte motstå dessa härliga pippiar, så en av dem finns nu hemma hos mig:-)

Kamera utan titthål

jag begriper inte vem som kom på den dumma tanken att ta bort "titt-hålet" på kameror. Dumheter! För det första så måste man vara väldigt stadig på hand för att hålla kameran stilla på "armlängds" avstånd, även om det finns antiskak och allt vad det heter. Gör man inte det = suddig bild. Sen är det nästintill omöjligt att se vad man tar på om solen skiner på skärmen. Då får man chansa och trycka av utan att egentligen se motivet.

Hade tidigare en kamera med både skärm och titthål. Perfekta bilder varje gång. Nu finns det inte en enda vanlig kamera med titthål kvar på marknaden, ingen som jag hittat i alla fall. En bild är ju att fånga ett ögonblick. Missar man det så missar man. Är jag den enda på denna planet som vill bevara "titthålet"?

En tidig morgon

ser man höstdiset över ängarna och Asta passar på att andas in den friska luften.

lördag 2 oktober 2010

Jag har skrivit en insändare idag...

Hundbajs i brevlådan

För ett par dagar sedan hittade min drygt 80-åriga mor en påse med bajs i sin och pappas brevlåda. På påsen satt en lapp med hälsning från "grannarna" om tid och plats då hundbajset hamnat på gräsmattan och att de nu var trötta på detta.

Självklart ska man alltid försöka plocka upp efter sin hund! Det är jag den första att instämma i. Men ibland så är verkligheten inte så enkel som teorin. Min pappa är 84 år, har mycket svårt att gå och kan inte böja sig ner på grund av svår värk och dålig balans. Skulle han försöka så skulle han förmodligen ramla omkull och inte kunna ta sig upp igen. Det händer tyvärr att hunden springer i väg och bajsar på gräsmattan när de är ute. En katastrof tydligen för den som tog sig tid att plocka upp, skriva lapp och trycka ner bajspåsen i deras bervlåda.

Ett annat och betydligt bättre alterntiv tycker jag hade varit att visa lite vanlig medmänsklighet och istället hjälpt en gammal människa att plocka upp bajset direkt när det hände. Hur svårt kan det vara att ge en någon som behöver det ett handtag? Speciellt om du tycker att det är så viktigt att ta upp hundbajs, så förstår jag ännu mindre hur du kunde gå dit efteråt. Förmodar att du tycker att du varit en "duktig medborgare". Det tycker inte jag, att anonymt gömma sig och uttala sig för alla grannar tyder på extremt dålig empati.

Hälsar Ulla, dotter

fredag 1 oktober 2010

Kärlek

ibland är det svårt att förklara det där med kärlek. Och har man varit gift så länge som jag så tar man kanske det för givet på något sätt.

Idag när jag kom hem från jobbet, lite trött och sliten, så stod garagedörrarna redan öppna. Vilket betydde att jag bara kunde köra rakt in utan att först vara tvungen att stanna och kliva ut ur bilen för öppna dem. En liten gest av omtänksamhet som betyder så mycket. Det är det sånt som jag kallar kärlek.

Barcelona tur och retur på cykel

i natt har jag cyklat till Barcelona och hem igen. Dit på en vanlig cykel men på hemvägen med en specialcykel där jag kunde ha min stora resväska bakpå. Min egen cykel fick stå kvar där på torget i Barcelona, där det var fullt av beende (bedjande) munkar i färgglada kläder. Såg faktiskt mer ut som indiska saris än munkkläder.
Cykelturen gick på smala grusvägar med många backar, men när jag kom hem var jag inte trött, bara nöjd över att ha gjort resan.

Sen vaknade jag och då var klockan drygt 3.25. Och efter det blev det inte så mycket mer sömn, för huvudet snurrar av tankar.