Om att välja

när jag gick i småskolan blev jag mobbad. Fast på den tiden kallades det inte mobbing. Och man gjorde inget åt det.

Jag har alltid varit lång. Redan i lågstadiet var jag bra mycket längre än mina klasskompisar - både tjejerna och killarna. Vilket innebar att jag krävde en större storlek än de andra flickorna, kanske två storlekar större. Vilket innebar att jag blev retad för att jag var en "tjockis". Nu efteråt så vet jag att jag inte alls var tjock, bara lång. Men när man är 7-9 år och avviker från normen så vet man inte det och tror på det som sägs.

Tjocka Ulla. Inristat i min hjärna. På senare år så stämmer det nog bättre in på hur jag ser ut, men som sagt inte då. Ovanpå det så heter jag Ulla. "Ulla Bulla stekte fläsk, nittonhundrafemitoxex, nittonhundrafemtiosju gick pannan rakt itu". Låter bara fånigt när man läser det nu. Men då gjorde det ont att bli retad för sitt namn. Det finns ju också ett ganska grovt ord som rimmar på Ulla och det fick jag förstås också höra 100 gånger varje dag. Först visste jag inte vad ordet betydde, men jag insåg att det var något "fult".

Kanske någon mer än jag varit utsatt för att blivit sist vald i gympan när det skulle bildas lag. Att vara den där som ingen väljer, men som ändå måste vara med i ett lag men som ingen vill ha i sitt eget. Hoppas innerligt att man gör på andra sätt i skolgympan idag när man ska spela lagspel, för den metoden är riktigt förnedrande och har nog fått många att avstå från gymnastik och idrott när de blev vuxna nog att få bestämma själva. Tyvärr.

Åren gick och till slut fanns det någon annan att mobba och jag fick vara ifred, men inte med....

Har insett att jag som vuxen många gånger väljer "anfall" för att slippa försvara mig eller bli sårad. Inte alltid den bästa metoden att bli accepterad förstås...Men jag vet att jag måste stå upp för mig själv, kan inte vänta mig att någon annan ska göra det. Idag vet jag att alla människor är bra på något och att alla har ett värde.

Jag har också lärt mig vilka som är mina vänner och vilka som inte är det och lägger inte så stor vikt vid vad de som inte är mina vänner tycker om mig. De åsikter som verkligen betyder något kommer från den som vill dig väl!

Däremot kan jag bli sårad på andras vägnar. På vår arbetsplats finns flera avdelningar och underavdelningar. Vissa arbetar inom affärsområden och andra som stödfunktioner åt dem. Det händer att det bjuds till After Work. Jag blir aldrig bjuden. Förmodligen för att man inte ser mig som en tillgång i sällskapslivet:-). Men det gör mig inte så mycket för jag har mina egna vänner som jag umgås med på fritiden som inte är kopplade till jobbet.

Men det finns andra som inte heller blir bjudna. Alltså görs det ett urval, precis som det var i gympan när jag var liten. "Du som jobbar med oss i vardagen får jobba med oss men när det är fest blir du inte bjuden för då väljer vi vilka som ska vara med i det laget."

Enligt mitt sätt att se det är det så man bygger murar på en arbetsplats. Om alla berörda blev inbjudna så skulle de som inte vill komma, själva kunna tacka nej, istället för att bli bortvalda. Troligen känner de på sig att de egentligen inte är välkomna, men valet skulle trots allt vara deras. Inte de andras.

Och TV är fullt av program som visar samma sak. "Bonde söker fru" - jag väljer, du platsar inte", "Robinson" med sitt öråd och så vidare. Varför blir sådana program så populära? Program där folk väljs bort för att de inte passar in. Är det för att det känns bra att sitta där hemma i stugan och veta att det är någon annan än jag som väljs bort? Jag förstår det inte, gör du?