Inlåst i bastun

Jag tror att Nordpolen måste ha flyttat hit!! Isande vindar, glashalt och snö som yr. Det är inte min dröm om våren direkt. Just idag var jag extra opitmist gällande vädret och tog inte täckkappan och vinterkängorna som jag brukar. Milda makter vad jag har frusit! Jag och äldsta dottern U skulle åkt till simhallen för att simma ikväll, men varken hon eller jag ville ge oss ut i bistra vinternatten igen. Ska ärligt medge att tanken på att klä av mig i baddräkt och krypa ner i den (kalla) poolen inte lockade ett dugg. Då känns värmen i en bastu mer lockande. Även om jag egentligen hatar att bada bastu.

Varför då, undrar du bastuvän. Jo, när jag var barn och gick i lågstadiet så fanns det en bastu på vår skola. Dit var vi tvungna att gå en gång i veckan eller om det var varannan vecka, minns inte så noga. Först fick vi sitta i en plåtbalja och tvätta oss. (vi måste ha varit små eftersom vi fick plats i de små karen). I bastun arbetade en stor och frodig kvinna som höll sina hökögon på oss. När vi hade tvättat oss så fick vi gå in i bastun som luktade svett och blääärk av alla kroppar som suttit där.

Och så stängde hon dörren utifrån. Högst naturligt tänker du, annars hade hon fått sitta med oss på insidan. Det var bara det att när hon stängde så sa hon också: - Nu får ni sitta där tills jag släpper ut er!

Min barnhjärna tolkade detta som att hon LÅSTE in oss i bastun. Vilket innebar att jag fick cellskräck i värmen varje gång dörren stängdes.

Så snart jag själv fick lov att bestämma - och det var väl i vuxen ålder - så vägrade jag att basta. Bara tanken på bastubad ger mig andnöd.

Det händer att jag tar mig ett bastubad ibland, men då har jag järnkoll på dörren och sitter max 5 minuter. Tänk så präglad man blir av sina upplevelser i barndomen.