Jakten på den försvunna bilen

idag så har jag och min gamla mamma varit på vift. Jag började med att dra igång larmet i hennes och pappas bil eftersom min bror, som körde den igår, låst den på ett annat sätt än jag brukar. Så det första som händer innan vi kommer iväg är ett tjutande larm. Två gånger!! Tog en stund innan jag kom på hur det funkar, är inte så van vid den bilen. Var tvungen att ha deras bil, som är större än vår, för att få in mammas rollator.

Vi for i väg till lasarettet för att hälsa på pappa som är sjuk och är inlagd där. Körde mamma i rullstol för att hon skulle slippa gå i de långa sjukhuskorridorerna. Det funkade bra och jag körde inte på någon vägg eller något annat. Dock tror jag en liten gubbe på pappas avdelning tyckte det gick lite för fort, för han hojtade "max 30 kilometer i timmen" när vi mötte honom och hans rollator:-)

Efter besöket for vi vidare till stadens nya jättegalleria, utan att dra igång larmet denna gången, jag är ju inte helt obildad:-). Parkerade ganska nära ingången för att mamma skulle slippa gå så långt på den jättestora parkeringen. Efter några timmars shopping som också innefattade en god lunch (räksallad) så skulle vi så åka vidare till matbutiken. Vi kommer ut i solskenet och går mot vad vi tror är vår bil. Men nejdå, där står ingen bil. Jo, många bilar, men ingen av dem var vår.

-Oj, var ställde vi bilen, sa vi till varann. Det måste ju varit här.

Så vi traskade vidare, men ingen bil. Jag började känna mig lite desperat. Var gör man av en gammal mamma med shoppingpåse och rollator medan man letar efter en försvunnen bil? Hon kunde ju inte traska efter mig hela tiden så jag parkerade henne sittandes på rollatorn utanför entrén. (underbar uppfinning rollatorn). Och fortsatte leta. En rätt stor grå bil, har de. Hur många ganska stora gråa bilar tror ni det finns på en fullsatt jätteparkering?? Jag lovar att ALLA bilar är grå!!

Som tur var kunde mamma deras bilnummer, men jag hittade ändå inte den. Jag kör inte den så ofta så jag har järnkoll på hur den ser ut. Och definitivt inte hur den ser ut bakifrån. När jag kör den så sitter jag ju inuti!

Tror jag gick en mil upp och ner i parkeringsgångarna eller vad det heter. Utan att hitta bilen.  Jag trodde faktiskt inte att någon stulit den, men funderade på hur minnet kunde vara så väck. Till slut kände jag mig så desperat så jag ringde min man och sa att han fick köra in till staden för att hjälpa mig att leta. Min tanke var att om vi inte hittade den, skulle vi få åka med honom hem. Sen hade han och jag fått åka in ikväll för att hämta den. Ensam på parkeringen borde jag inte kunna missa den, tänkte jag....

Jag har ju världens snällaste man som säkert hörde desperationen i min röst för han lovade köra med en gång. Under tiden gick jag ett varv till. Och se, där stod den plötsligt!! Ungefär där jag redan från början trodde att jag parkerat den.

Jag är därför helt säker på att en utomjording varit här en stund och lånat bilen för att åka runt och kolla på omgivningarna. En snäll utomjording som fick in mitt mobilsamtal till maken på sin antenn och som då bestämde sig för att ställa tillbaka bilen till mig. Tack lilla UFO, hoppas du gillar din utflykt i pappas bil:-)