men nu handlar det om att ha utvecklingssamtal med chefen istället för om att prata om sig själv i tredje person.
Chefen hade bokat ett konferensrum men jag föreslog en långpromenad i solen och kylan istället för att rensa hjärnan lite grann. Mycket av samtalet handlade förstås om att jag inte riktigt har någon arbetsglädje längre, orsakerna till detta och vad vi ska göra åt det. Tycker det var ett bra samtal, säkert bidrog den friska luften, men det känns ändå tomt på något sätt. Som jag är lite vilsen i pannkakan och inte hittar ut ur labyrinten jag hamnat i. Dessutom så pågår en del diskussioner (men inte med mig) på att förändra vissa av mina arbetsuppgifter - lägga till några (positivt) och ta bort något som betyder mycket för mig (negativt).
Jag behöver verkligen bryta mönstret. Finna någon slags mening i det jag gör och hitta tillbaka till lusten och kreativiteten. Om du frågar någon av mina kollegor så märker de nog ingen större skillnad på hur jag är nu och hur jag var innan. Jag är nämligen ganska bra på att spela rollen "Ulla", men min själ märker jättestor skillnad. Den känner sig sorgsen. Sorgsen över varför jag hamnar i vissa situationer som jag inte vill hamna i på grund av andra människor som tror sig veta bäst vem jag är och som tillåter sig att döma mig ohörd, och för att jag inte förstår meningen med detta.
Under tiden som jag inte vet hur eller vad som behövs för att läka såret i själen, så fortsätter jag att flyta med - och se var jag hamnar. Just nu är det snösmältning och gott om vatten så snart kanske jag når land:-)
Ibland behöver man en förändring eller så är man färdig med något. Alla gånger förstår man kanske inte det själv. Då behöver man lite draghjälp. Jag tror att man får det man behöver, även jobbiga saker tyvärr, bara för att det ska bli en förändring. Förändring leder ju till något nytt...Det finns en mening med det mesta som visar sig senare. Så bara följ med och se vad som är ämnat för dig.
SvaraRaderajag gillar förändringar, och har alltid gjort. Söker nya utmaningar hela tiden. Så jag behöver ingen draghjälp, snarare en broms i så fall:-).
SvaraRaderaSå det är inte därför jag känner mig sorgsen. Det är för att jag belönas med ont fast jag försöker göra gott. Men som du säger Annika, man får väl det man behöver...