Dolda kameran??

Steg upp tidigt i morse för att ta tåget till huvudstaden och ett möte där. Träffade några kollegor från branschen på centralen och tog en taxi ut till Skansen på Djurgården där mötet skulle hållas. Efter ett bra möte var det dags att bege sig hemåt. Hade förbeställt en tågtaxi som skulle hämta mig kl 16.15 eftersom tåget skulle gå kl 17.06.
Jag hade ca 30 minuter på mig innan taxin skulle komma så jag satte mig på ute i solen för att vänta. Klockan blev kvart över 4, ingen taxi har dykt upp. Jag ringer tågtraxi och hamnar förstås i kö. Efter minst 5 minuters väntan, minuter som verkade som år för mig som nu börjat bli lite stressad. När jag till sist kom fram så fick jag beskedet att ingen taxi fanns, inte en enda ledig bil i hela Stockholm och att jag var i kö! –När kommer taxin då, frågade jag. –Vet inte, blev svaret. –Jamen om jag missar tåget vad gör jag då? –Då får du reklamera till tågtaxi, svarade han.

Ja det var ju till stor hjälp! –Du kan väl gå och se om du kan hitta en ledig taxi, sa han. –Var då? Undrade jag. –Ja, jag vet inte, säger han. –Då går jag nu, sa jag. –Gå inte för långt, sa han. –Jag går hur långt jag vill, svarade jag. Och satte full fart. Jackan på ryggsäcken som i sin tur innehöll min dator + min tunga handväska över axeln. Sandaler på fötterna. I brännande sol.

Ringde upp resebyrån som bokat och förklarade att jag nog skulle missa tåget och bad dem boka om. Han kollade först om mitt tåg var försenat, men nejdå. Inte idag så den extra marginalen skulle jag inte ha. Han lovade att försöka boka om och att ringa tillbaka.

Under tiden går jag med stora kliv mot centralen. Efter en stund ringer resebyrån igen och säger att det inte finns några fler tågavgångar idag. Men taxin har sagt att de ska plocka upp mig på vägen. Om de får fram någon bil, Jag ber honom kolla flygtider, då är jag vid Berns ungefär. Klockan rusar på. Solen bränner obarmhärtigt, och jag känner de första brännblåsorna dyka upp under fötterna. (sandaler sitter inte så där jättefast på fötterna så det blir friktion och blåsor.

Fullt med folk på trottoarerna, ser upp mot Hamngatan och ser ett myller! Armbågar mig fram. Folk tror nog jag är galen, illröd i ansiktet och flåsandes. Fortfarande har ingen taxi ringt. Jag börjar känna att jag kanske kan hinna ändå. Lägger i en extra växel och ber. Vill inte flyga, vill åka tåg. Vill hem.

Hinner in på stationen med ca 7 minuter tillgod. Där bygger man om så det blir tvärstopp i trappan ner till perrongerna. Nu orkar jag inte bry mig utan tänker att hinner jag så hinner jag.

Upp på perrongen och där är förstås också knökfullt. Andas ut. 3 minuter tillgodo. Klockan blir 17.06 inget tåg. 17.07, 08, 09 och 10. Inget tåg och inget besked. Rätt var det är så dyker det upp ”Arvika” på vår tavla. Alla tittar sig runt totalförvirrat. En mumlig röst hörs i högtalaren, jag fattar inte vad han säger. Frågar en kille som står jämte mig. Han säger att de meddelat att vårt tåg har en vagn för lite.

Vi väntar. Arvikatåget kommer in. Vi står kvar och kollar på tavlan. Arvikatåget går, så kommer det upp att vårt tåg ska komma kl 17.15. Klockan blir 17.15, gissa vad. Inget tåg. Ytterligare 5 minuter senare kommer det upp ”ny tid kl 17.25”. Då har jag faktiskt hunnit svalna ner och etablerat kontakt med två kvinnor som också väntade. Vi gnällde lite över SJ:s dåliga information och det kändes bra.

När tåget äntligen kommer så får jag sällskap med den ena av kvinnorna till min vagn där hon också ska sitta. Visar sig att jag känner henne sedan tidigare men vi har inte setts på 20 år ungefär.

Nu sitter jag på tåget som är ca 30 minuter försenat. Pratade med mamma i telefon för en stund sen som sa att banan är stängd mellan en ort och min hemort på grund av en brinnande godsvagn och att jag nog får åka buss de 12 milen däremellan.

Ännu har ingen informerat något om det här på tåget, men det behöver inte betyda att de löst problemet. Det kan lika gärna vara att de fortsätter att vara dåliga på att informera sina kunder och berättar det 5 minuter innan det är dags att byta till buss.

Känns nästan om jag är med i Dolda kameran.

Tycker det är trist att tågtaxi-bolaget inte kunde ha ringt i god tid till mig och talat om att det var problem. Då hade jag kunnat njuta av promenaden längs Strandvägen i solen istället för att ränna som en besatt…

Under tiden jag gick så tänkte jag: det här blir en bra historia till bloggen. Det gäller att tänka positivt, eller hur:-)