(För) lätt att begå brott

har varit på bouppteckning idag. Numera går det snabbt och enkelt att upprätta en sådan. Förr däremot skulle varenda pinal i hushållet inventeras och sättas upp på en lista. Det viktigaste nu är att alla arvingar är närvarande.

Den som gjorde pappas bouppteckning var vår begravningsentreprenör U, som är en supertrevlig och mysig person. Hon berättade att en bouppteckning är en offentlig handling som vem som helst kan begära att få ut. Tidigare var man tvungen att skriva både personnummer och bankkonto i den, vilket gjorde att vissa kriminella personer begärde ut bouppteckningar och sen länsade konton tillhörande dödsbon. Därför har Skattemyndigheten bestämt att man inte längre behöver skriva in kontonumren. Bra beslut!

På ett sätt är det bra, tycker jag, att vi har en offentlighetsprincip. Men ibland så blir det lite för offentligt med vissa saker. Vem mer än berörda behöver egentligen ha tillgång till en bouppteckning? Vad kan den ha för allmänt intresse om alla arvingar ändå varit närvarande?

U berättade också att på senaste tiden har folk börjat bråka betydligt mer i arvssammanhang. Bråkat har väl en del gjort i alla tider, men hon sa att det ökat markant och undrade varför. Min teori är att eftersom vi numera lever mer och mer i ett individualistiskt samhälle blir också människor mer och mer egoistiska och ser bara till sig själva före allt annat.

Jag har aldrig tyckt att det är självklart att man ska ärva någon, inte när man är myndig. Blir det något arv så är det bara en bonus som man kan vara tacksam för- inte något man kan kräva. Varför blir folk ovänner och riskerar vänskap och släktskap för all framtid, det handlar ju bara om saker och pengar. Hur kan man sätta det före den person man mist?