Jodå, jag har en midja....

är deppig för att jag gått upp i vikt sedan i våras. Mest på grund av medicinen jag äter för att må bra, men också för att jag ätit för gott under semestern.

Fick en bild från min kollega, som också är en duktig fotograf, från i lördags. Upptäckte till min glädje att man faktiskt ser att jag har en midja fortfarande. Härligt!! Har alltid haft en "päronformad kropp" - smal midja och breda höfter (jo, jo en gång var den väldigt smal - tro det eller ej, men än så länge är den i alla fall smalare än baken :-) .  Jag tycker om bilden för att den är en glad bild. Ville inte alls bli fotograferad när min kollega sa att hon ville ta en bild där jag går balansgång. Gick mest på skoj, och hon knäppte då den här:

Nu har min yngsta dotter erbjudit sig att vara min PT. Hon har skickat ett träningsschema för de kommande två veckorna som får serganterna i amerikanska militärfilmer att verka supersnälla mesar. Men det är vad jag behöver, någon som kickar mig där bak för att få igång mig efter slapparsemestern! Idag hade vi planerat in en 30-minuters promenad. När jag kom hem så hade det börjat åska och ösregna.

Regnet går väl an, men eftersom jag är åskrädd så vågade jag inte ens gå ur bilen och in i huset, en promenad över gräsmattan på ca 50 meter. Så jag satt kvar i bilen med tårarna rinnande och tyckte synd om mig själv. Efter en stund kom jag på att jag kunde köra in bilen på gården och stanna 2 meter från huset. Rusade in och tände alla lampor vi har och satte på radion på högsta volym. Bästa försöket att slippa se blixtar och höra knallarna.

Som jag sagt tidigare, det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd.....