Motivationen minskar

fram till idag har jag inte haft tid att tänka på att jag ska byta jobb. Det hade jag inte idag heller egentligen. Men idag saknade jag min motivation att gå till jobbet. Det känns som när bensinmätaren står på rött och reservtanken går in.

Kanske är jag lite onormal som inte tycker det känns bra. Kanske borde jag tagga ner nu och bara tänka framåt på det nya. Men nu är jag jag. Ingen annan. Och jag är högpresterande "duktig flicka" som vill visa att jag kan. Fast det låter så väldigt negativt. Det finns trots allt något positivt i det också att vara sådan. Jag är engagerad och intresserad av de saker jag tar mig för - oavsett om det gäller jobb eller fritid. Ska man göra något, kan man lika gärna gör det så bra som möjligt, tänker jag. Fast ibland gör jag för mycket...

Just nu har vi "manfall" på jobbet och har haft ett bra tag. En kille slutade i somras och har inte blivit ersatt, en är långtidssjukskriven och en vabbar för vattkoppor (jobbigt och kliigt för de små). Kvar är jag, som jag berättat tidigare. Men en två sidor lång lista på saker som jag ska försöka hinna bli klar med innan jag slutar. Plus allt det där dagliga som dyker upp och bara måste göras.

Fram till nu har jag kört på med rutin och av vana. Inte tänkt så långt framåt. Men i morse när jag stigit upp kände jag bara nej. Nej, jag vill inte gå till jobbet idag. Nej, jag vill inte gå dit i morgon heller. Jag vill vara ledig och samla på mig en massa positiv energi till den 20 april när det nya äventyret börjar.

Men som sagt, jag är född på 50-talet, generationen som gör rätt för sig. Så visst var jag på jobbet idag och körde på i samma takt som vanligt -) Om än lite omotiverad. Men det tillåter jag mig faktiskt att vara nu.

Alkoholfri öl, jag dricker nämligen inte alkohol.