Bilkörning med roliga minnen

I mitt jobb ingår många resor, ofta med bil - ibland med tåg. Helst åker jag tåg för då kan man jobba på resan. Har för det mesta inget emot att köra, så länge det inte är halt eller rejäla regn - eller snöoväder. Tiden i bilen ger mig tid att tänka i lugn och ro. Ibland lyssnar jag på en ljudbok, ibland på P1. Idag skulle jag köra ca 10 mil till ett möte. Lyssnade på Martin Stenmarcks julskiva under tiden. Just den här låten tycker jag är så otroligt fin: Länk till Decemberfåglar.

Efter cirka 6 mil utmed motorvägen ser jag en bekant ortskylt. Namnet väckte ett roligt minne till livs. För ca 25 år sedan var jag mycket aktiv i det som då hette Kvinnliga Bilkåren, en frivillig försvarsorganisation där kvinnor utbildades på olika fordon för krigsplacering. Jag utbildade mig till ambulansförare. En vän till mig skulle transportera upp en ambulans från Skåne till Östersund eftersom vi skulle använda den under vår vinterutbildning. Hon och jag tog tåget till Skåne och plockade där även upp en av våra instruktörer. Han fick ligga bak på båren eftersom det bara finns plats för två i framsätet på en ambulans, men det tyckte han bara var skönt. Vi stannade och åt lunch och körde vidare. Rätt som det var började motorn låta väldigt konstigt. Min kompis som körde, tittade på mig med frågande min och jag glodde tillbaka. Vad händer?? Så stannade motorn helt och vi fick rulla in på vägrenen (det var inte motorväg på den tiden). Gissa om vi skämdes när vi märkte att det var bensinslut vi hade fått! Orden som ambulanskillen (som lämnade över bilen till oss) sa precis innan vi åkte, ringde i plötsligt i våra öron. -Glöm inte tanka, sa han:-)

Vi hade INGEN ANING om var vi befann oss. Inte ett hus i synhåll, inga skyltar heller. Vår instruktör kom utkravlande från båren och undrade vad som hänt.  Inte kunde vi svara, vi hade ju bara kört på och babblat under tiden och hade noll koll på läget....

Bestämde oss för att försöka stoppa någon bilist för att höra om de hade en extradunk med bensin med sig. Många stannade. ALLA frågade, med nyfikna blickar och röster, om vi hade en patient där bak. (nej, bara vår instruktör som gått och lagt sig igen..). Vi fick ju svara nej på frågan och då körde de vidare. Ingen hade extradunk. Efter minst en halvtimme gav vi upp och bestämde oss för att lifta till närmaste mack och ta med vår egen reservdunk och fylla den. Och lifta tillbaka. Ganska snabbt fick vi lift med en finsk möbelbuss. Tur han var finne, så vi slapp förklara....

Det visade sig att vi var ca tre kilometer från orten jag körde förbi idag. En ort som jag innan dess aldrig vetat fanns.  Tankade vår dunk full och precis när vi skulle gå ut på vägen för att lifta tillbaka svängde en ambulans in på macken. Det visade sig vara vår! En bil som tidigare hade stannat, och som vi bett fixa en dunk bensin till oss med någon som skulle på andra hållet hade verkligen ordnat det. Så nu kom vår instruktör åkandes för att hämta oss. Som vi har skrattat åt detta och varje gång jag åker förbi den ortsskylten så kommer minnet tillbaka!! Det tog oss två dagar att komma fram till Östersund, med en övernattning i Stockholm. Det visade sig att bilen hade sommardäck, på den tiden var det inte lag på vinterdäck och i Skåne är det sällan snö så de hade nog inte tänkt på det. Resan innan vi nådde Östersund var inte så rolig med snösmältning och blixthalka, och sommardäck. Men det var ett äventyr som vi nog aldrig glömmer.

På väg till mötet idag, så vackert vinterlandskap

På väg hem från mötet