Höstdeppig?

under många år hade jag problem när hösten kom. Det är en vacker tid med alla färger, men jag såg bara mörkret komma. Jag led av höstdepressioner. I december brukade det vända till det lite bättre för då kom alla adventsljus upp och allt kändes varmare och mysigare.

Jag har inga problem med kyla och snö. Jag föredrar faktiskt att det är snö när det är vinter eftersom det lyser upp och blir så rent och vackert i naturen. De senaste åren har jag dock inte känt av höstmörkret, i dubbel bemärkelse, så mycket som innan. Tror att det bland annat har att göra med att vi flyttade ut på landet och här lever man med naturen, inte bredvid som man gör inne i samhällen.  Här är det så påtagligt med årstidernas växlingar och det är fantastiskt att följa dem. Hösten har jag mer och mer gjort till att "kura skymning" genom att tända många ljus, både levande och lampor och långsamt accepterat att efter mörkret så kommer faktiskt ljuset tillbaka.

Men igår kom känslan krypande igenom mig igen. Den där lite sorgliga tonen under ytan, den som ingen brukar se utanpå mig - men som jag känner så väl inombords. Det är än så länge ingen hög ton, men jag är ändå väldigt vaksam på den. Jag vill nämligen inte ner i det mörka hålet igen, så jag har lite koll på känslan och försöker hitta sätt att välja bort den.

Så idag gick jag ut en runda under lunchen. Det var inte så mycket sol, regnet hängde i luften och det var ganska mörkt fast det var mitt på dagen. Ändå kändes det bra. Vi besökte ett solrosfält, mängder av solrosor som lyfter sina blommor mot solen. Fantastiskt! Bad min kollega ta en bild på mig där bland alla ståtliga solrosor. Han knäppte och knäppte och kommenterade mig hela tiden så jag brast ut i gapskratt. Det lyckades han också fånga så jag delar med mig till er - och hoppas ni känner glädjen och värmen i bilden:-)