Himlaliv

kallas en gudstjänst anpassad för barn som genomförs varannan vecka i vår kyrka. Idag fick mormor och morfar förmånen att följa med ett av barnbarnen dit, eftersom föräldrarna var upptagna på annat håll.

Vi har en underbar präst i vår församling, hon är pedagog och hon är framförallt en riktig medmänniska. Hon ser alla. Hon gör namnet själasörjare till vad det är menat att vara.

Innan gudstjänsten börjar sitter alla barnen längst fram i kyrkan och sjunger visor, mest barnsånger. Sen får många av dem en lapp som visar vilken uppgift de har under själva gudstjänsten. Vårt barnbarn fick en bild på en låda, vilket innebar att hon fick öppna en av de fyra lådorna i den lilla byrån som stod på altaret. Sakerna i byrån visade vad det skulle handla om idag. Så där fanns ett visset löv, ett ekollon, en pappersnäsduk och ett hjärta. Temat var livet och döden. Svåra saker att tala med barn om men kanske ännu svårare för oss vuxna att hantera.

Vi fick i alla fall lära oss att på hösten så vissnar växter och blommor ner och dör. Vi ser dem inte under vintern men till våren kommer de tillbaka igen. Det är inget vi säkert kan veta att verkligen gör men vi hoppas på det varje år. Och det är skönt att bli påmind om att det alltid finns hopp, även om det ser mörkt ut ibland. Ekollonet planterar man förstås så det ska komma nya träd, pappersnäsduken är bra att ha om man är ledsen och hjärtat är förstås KÄRLEK.

Mitt i alltihopa dök kyrkråttan upp på pianot och började gapa och skrika och ville vara med. Han fick ost av barnen så sen blev det lugnt igen.

Efteråt fick vi vuxna kaffe och barnen fick kex och frukt. Det blev en riktigt glad stund tillsammans. Det är väl så man ska känna när man har varit i kyrkan, eller hur:-)