Nyss fyllda 57 och jag har fortfarande

ingen aning om vad jag egentligen vill jobba med. Är jag konstig? Gör du det du alltid drömt om eller hamnade du där du är av något skäl som du inte direkt styrde över?

När jag var barn/ungdom var min dröm att bli journalist. Jag "pryade", som det hette på den tiden (idag Prao) på olika tidningar, fick göra egna reportage och intervjuer. Jag trivdes. Så klart att jag skulle jobba som journalist och skriva om intressanta saker.

Nu blev det inte så alls av, utan min jobb-"karriär" har varit snårig och krokig och stundtals mycket givande. Ibland frustrerande och tröttande, energislukande och trist. När det börjar bli rutin, då tröttnar jag. När det blir för mycket tjafs, då tröttnar jag också. Och drar vidare. Börjar om på ett nytt ställe, i en ny bransch med andra arbetsuppgifter. Är jag otålig? Tja. Är jag inte uthållig? Jo det är jag. En typisk 50-talist uppfostrad till att göra rätt för mig. Mer än rätt för mig, skulle jag vilja påstå. Vad jag vet har jag aldrig jobbat färre timmar än jag skulle gjort, alltid fler. Utan att någon egentligen bett mig om det, mest för att tillfredsställa mina egna prestationskrav. Jag kämpar på.

Men någonstans inom mig finns det en vision om att det finns något som är jag. Där jag passar som handen i handsken. Där jag mår bra, kan andas och känner att jag bidrar på ett positivt sätt och där jag kan vara mig själv helt och hållet. Vad detta "något" är har jag ännu inte kommit fram till. Ibland tänker jag att jag borde ha ett eget företag så jag kan göra som jag själv vill, problemet är bara att jag alltså inte vet vad jag vill göra. Bara vad jag INTE vill............

Inga fler energitjuvar önskas i min närvaro. Inga fler som är så negativa att de surnar både till kropp och själ. Inga fler "du måste vara som vi för att passa in". Jag får nämligen svårare och svåra att hålla denna negativa energi borta från mig. Eller så kanske det helt enkelt är så att jag fått nog av dem. Tröttnat. Slut på tålamodet.