Mina stooora fötter

Jag skrev ju om mitt misslyckade försök att ta bilder på folks fötter. Tanken var att skapa en avslappad bild, men de jag tog blev nog inte så bra om jag ska vara självkritisk. I stället fick mina egna fötter ställa upp som modell (med en annan fotograf förstås) och resultatet blev riktigt bra, döm själva. Det är mina i de rutiga skorna. Som ser minst ut!! Fast det beror enbart på att min kollega sitter närmare kameran än jag, men det känns ändå himla skönt att ha små fötter!

En gång hade jag fått syn på flera jättefina skor i en annons. De fanns upp till storlek 42 och det kändes kul att kunna få välja. Oftast klarar jag mig med 41 men skor verkar ha krympt i storlekarna för ibland måste jag ha 42 och då gäller det först att se utbudet innan man förälskar sig i en modell, för de brukar inte finnas i 42...

Glad i hågen rusade jag dit på middagsrasten. Kollade runt bland alla skor i butiken men inga 42:or. -Så konstigt att alla är slut, tänkte jag och letade upp en expedit.

-Jag hittar inga 42:or, sa jag. -Det har vi inga, svarade hon. -Jamen de stod ju med i annonsen, sa jag. -Fel på annonsen, blev svaret. -Har ni inga skor i 42, undrade jag. -Jo, vi har här borta, sa hon och drog med mig till butikens mörkaste hörn.

Där på hyllan stod rejäla fotriktiga tantskor. -Hmm, det var inte riktigt det jag hade tänkt mig, har ni inga andra modeller, undrade jag. -Nej, svarade hon. Vi har inte så stor efterfrågan på så stora skor. För det är nog så att om man har så stora fötter, så vill man säkert dölja dem. "Ridå".

Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle bli arg eller skratta. Tror faktiskt inte hon tänkte på att hon sa detta till just mig som precis hade frågat efter stora skor. Jag gick ur den butiken och går förstås inte dit igen. De har ju inga "båtar" som jag behöver;-). Jag valde i alla fall att skratta åt henne, för det var så himla dumt. Stora fötter ser ju större ut i fotriktiga skor och mindre ut i skor med höga klackar. De får skylla sig själva att de de inte får sälja, det finns andra butiker i stan som tänker annorlunda.

Här finns bilden på mina stooooora fötter, som sagt - de rutiga. www.veab.se/Fjaerrkyla.aspx (får inte till länken så klipp och klistra om du vill se)

Det brukar vara jag som väljer modeller till våra kampanjer och jag brukar inte ställa upp själv. Och nu har både mina fötter och min överkropp kommit med, tänka sig. Fötterna på webben och resten av kroppen (halva) i ett DR som ska skickas ut till 20 000 kunder. Vem vet, jag kanske blir lika känd som Blondinbella efter detta. Jag är blond. Jag bloggar. Och man skulle kunna kalla mig Ulla-Bella, en del gör faktiskt det. Så nog har jag de rätta förutsättningarna. Måste nog skaffa mig en manager som kan ta hand om alla erbjudanden jag kommer att få. Det är ju modernt med lite mer "mogna" (annat ord för gamla, hahahaha) och inte helt skinny modeller.

Varmt....

idag är det på gränsen till för varmt för mig, i alla fall om man inte sitter vid havet och känner sanden mellan tårna och vinden som blåser. Jag gillar sommarväder men klarar inte värme lika bra som förr. Ett säkert ålderstecken? Men hellre så här varmt än det kalla regn- och ruskväder vi hade hela försommaren.

Hundarna är också ganska slöa, det beror säkert på värmen. Deras tjocka pälsar skyddar både mot kyla och värme men när det är så här varmt så tryter orken även för dem. Det är nog det som är meningen med sommaren. Med värme blir man slö och kopplar av. Naturen tvingar oss helt enkelt att ta det lite lugnare, så smart.

Trevlig sommar!

Semester!!!

Nu har min semester börjat. Tjuvstart några timmar innan arbetsdagens slut, men å andra sidan skulle jag börjat min ledighet redan igår kväll. Men ett möte som jag inte ville missa idag satte stopp för de planerna. Nu skiner solen, det är varmt. Det är alltså perfekt semesterväder! Snart ska maken och jag åka och ta en glass i solen på det mysiga lantcafét en kilometer från vår lilla by.

Semesterkassan krympte en del idag. Avgassystemet på bilen pajade igår. Snabb service av "vår" bilverkstad fixade det hela men det kostade 3600 kr. Men vad gör det, det är semester så vad skulle jag haft de pengarna till om jag inte lagt dem på bilen istället;-)

Nu ska jag sätta mig i solen en stund och bara njuta av känslan att ha 3 veckors ledigt från jobbet. Ingen jobbmobil ska vara på, så tillgänglig vill jag faktiskt inte vara. Det brukar ta ett tag innan man kommit in i ledigheten och då vill jag inte bli "avbruten" i den känslan av att min jobbmobil ringer.

Det är egentligen helt sjukt att man ska vara så tillgänglig hela tiden alltid. Så många som tror att de faktiskt är sina jobb. Att det är deras identitet. Har man bytt jobb några gånger så inser man vad lite man betyder när man slutat. Att ingen är oersättlig. Så är det bara, och så ska det vara. Men det ger också distans till hur man bör se på sitt jobb. Men engagemang och intresse. Men på arbetstid, inte på semestern.

Social kompetens

kan man fundera på vad det egenligen innebär. För mig innebär det bland annat att man hälsar på sina kollegor på arbetsplatsen. På vårt företag så finns det folk som tittar rakt på en och bara går förbi, trots att man säger "hej" eller "godmorgon" till dem. Det handlar inte om blyghet för blyga personer brukar titta bort eller vika undan med blicken. Det handlar inte om att de är stumma och inte döva, det vet jag bestämt. Så vad handlar det om? En form av härskarteknik typ "jag ser dig men jag skiter i dig, du är totalt ointressant för mig"? Hur svårt kan det vara att klämma ur sig ett vanligt enkelt hej??

Jag är (som tur är?) inte ensam om att bli bemött så här, då hade jag nog benämnt det som mobbing. Tänk så enkelt, billigt och givande ett litet leende kan vara. Det gör inte ont. Och det skapar lite värme.

Det är nog egentligen mest synd om dem.

Sommarkonsert i kyrkan och en skrattattack på jobbet

fick en mysig stund med barnbarnet A i hängmattan innan vi skulle bege oss till kyrkan för att lyssna på hennes mamma. Hon och tre av hennes vänner har nämligen bildat en sånggrupp som heter Vännerna och Mia och detta var deras första "stora" konsert. Även om jag är partisk så kan man inte säga annat än att de har en jättefin klang i sina röster och det var en fin stund att lyssna på dem.

Jämte mig i kyrkbänken satt A och sjöng med i de flesta av sångerna, även de på engelska. (hon är 4 år..) Att hon kan alla sånger är inte så konstigt egentligen. Hennes mamma sjunger nämligen jämt och har alltid gjort. Nu har A varit med på de flesta repetitionerna inför kvällens konsert och trots att hon suttit i en hörna och lekt så har både melodierna och texterna satt sig. Tänk om man hade så lätt att lära fortfarande.

-Man får sjunga med om man kan sångerna, sa hon till mig. Och det har hon så rätt i. Bredvid oss satt en liten flicka som klappade händerna efter varje sång. Det gör man ju vanligtvis inte i svenska kyrkor, vilket jag många gånger tycker har känts både lite tomt och fattigt. Vacker sång och musik ska uppskattas även i kyrkan, är min tro. Härligt befriande med ett barn som inte hunnit falla in i den allmänna normen, utan som uttrycket sin glädje så spontant.

Massor av spontan glädje fick jag på jobbet idag. Pratade i telefon med en leverantör och vi började "slänga käft". Jag kan vara väldigt "snabb i truten" med en ganska rå humor ibland. Alla förstår inte alltid att jag skojar, och då kan det bli lite jobbigt. Då är det bara att be om ursäkt att det gick för snabbt. Men för den som har samma galna humor, ja då "klickar det". Och det gjorde det med M idag. Vi skrattade så vi grät och fick ta en paus för att andas och sen starta om samtalet när vi lugnat ner oss. Tack M, "you made my day".