Motivationen minskar

fram till idag har jag inte haft tid att tänka på att jag ska byta jobb. Det hade jag inte idag heller egentligen. Men idag saknade jag min motivation att gå till jobbet. Det känns som när bensinmätaren står på rött och reservtanken går in.

Kanske är jag lite onormal som inte tycker det känns bra. Kanske borde jag tagga ner nu och bara tänka framåt på det nya. Men nu är jag jag. Ingen annan. Och jag är högpresterande "duktig flicka" som vill visa att jag kan. Fast det låter så väldigt negativt. Det finns trots allt något positivt i det också att vara sådan. Jag är engagerad och intresserad av de saker jag tar mig för - oavsett om det gäller jobb eller fritid. Ska man göra något, kan man lika gärna gör det så bra som möjligt, tänker jag. Fast ibland gör jag för mycket...

Just nu har vi "manfall" på jobbet och har haft ett bra tag. En kille slutade i somras och har inte blivit ersatt, en är långtidssjukskriven och en vabbar för vattkoppor (jobbigt och kliigt för de små). Kvar är jag, som jag berättat tidigare. Men en två sidor lång lista på saker som jag ska försöka hinna bli klar med innan jag slutar. Plus allt det där dagliga som dyker upp och bara måste göras.

Fram till nu har jag kört på med rutin och av vana. Inte tänkt så långt framåt. Men i morse när jag stigit upp kände jag bara nej. Nej, jag vill inte gå till jobbet idag. Nej, jag vill inte gå dit i morgon heller. Jag vill vara ledig och samla på mig en massa positiv energi till den 20 april när det nya äventyret börjar.

Men som sagt, jag är född på 50-talet, generationen som gör rätt för sig. Så visst var jag på jobbet idag och körde på i samma takt som vanligt -) Om än lite omotiverad. Men det tillåter jag mig faktiskt att vara nu.

Alkoholfri öl, jag dricker nämligen inte alkohol.

Kvällspromenad med Asta i bilder

kvällshimmel

oj, vad är det här?

Lite farligt, tror jag morrar lite

Månen över ladan

Någon i byn har jobbat..

harv...?

Vem ska välja...?

har precis läst en massa kommentarer angående en artikel som handlar om att blivande föräldrar erbjuds testa om deras barn har Downs syndrom. Antar att syftet med det är att kunna bestämma sig för att välja bort barnet. Eller är det kanske för att man ska kunna läsa på en massa om sjukdomen och förbereda sig inför barnets ankomst?

De som kommenterade var i två olika läger. De som var för och de som var emot. Förstås, för så är det ju alltid med svåra frågor.

Kan vara svårt med gränsen för vilka sjukdomar som ska kollas upp i förväg. Finns kanske en risk att vi vänjer oss vid att kunna välja bort det som är svårt och jobbigt? Och vem avgör vad som är friskt och vad som är sjukt? Jag dömer ingen. Var och en måste kunna göra sina egna val och leva med dem. Det som skrämmer mig är att jag inte vet vart utvecklingen är på väg.

För mindre än 60 år sedan hade vi i Sverige något som kallades för Rasbiologiska institutet. Under andra världskriget höll Hitler på med utrotning av bland annat judar och försökte åstadkomma den rena ariska rasen. I kriget i forna Jugoslavien höll man på med etnisk rensning. Det finns många mer skrämmande och hemska exempel. På den tiden hade de inte alls tillgång till samma forskning vi har idag. Vad händer med forskningen vi bedriver om den hamnar i fel händer?

Självklart är det en balansgång. Vi vill vara friska och må bra, forskning behövs. Men vem ska välja....? Och vem ska få välja....?

När någon har bestämt sig

hur det redan är, då slutar de lyssna. Då kan man argumentera sig blå för sin sak. Till ingen nytta. Ändå försöker man. Man ser i ögonen att att det stängt i öronen. Ändå fortsätter man att försöka nå fram. Man hör på svaren man får att den man pratar med bara hör det som personen vill höra. Inte det andra. Jag fortsätter att försöka eftersom jag känner att det jag argumenterar för är viktigt.  Att någon far illa på grund av att någon annan redan har bestämt sig för sin verklighet. Jag får tårar i ögonen av vanmakt.
-Men snälla lyssna! vill jag ropa. Men det är för döva öron. Jag ser att det är stängt. Helt stängt. Och jag tystnar......

bilden är lånad från Facebook, ursrpunget är okänt för mig.

Tanthumor....:-)

Tyvärr ingen aning var bilden har sitt ursprung, fick den via mejl.