Träning på gott och ont

Gästbloggare dotter L:

För några år sedan drabbades jag av "träningsanorexi" eller vad man ska kalla det... Jag tränade varje dag! 1 och 1/2 timmes rask promenad med barnen i tvillingvagn på morgonen, och mellan 45 min-1 timmes träning på crosstrainern varje kväll. Jag åt som en häst, vanlig mat, men om jag unnade mig något gott var jag noga med att kompensera det med extra träning. Jag såg inte själv att jag rasade i vikt, men omgivningen gjorde det. Jag har alltid varit "välbyggd", inte tjock men absolut inte smal. När jag vägde som minst vägde jag 57 kg till mina 173 cm, alltså ett BMI på 19.04.

Mina revben stack ut, både på framsidan och baksidan, och i efterhand kan jag hålla med om att det inte var snyggt, men jag såg det inte då. Det vände när jag var iväg på husvagnssemester med min mamma och pappa den sommaren. Då kunde jag inte träna på det sättet, och de såg nog till att göda mig lite extra.

Efter det tränade jag väldigt sparsamt, men för något år sen drabbades jag av ångest. I och med detta tog jag upp träningen igen, för det hjälper till att minska min ångest, och stressen i kroppen. Nu började jag löpträning istället, det var min nya grej. Gick ganska fort att få upp flåset, och nu springer jag 1-1/2 mil utan minsta problem. Jag har även börjat träna på roddmaskin (måste vara världens bästa allroundträningsredskap) och vi håller på att göra ett gym i källaren hemma.

Nu tränar jag av rätt anledning! Jag tränar för att må bra i psyke och kropp, och jag håller mig friskare och piggare genom träningen. Men jag vet hur enkelt det är för mig att trilla dit igen, att träningen tar över. Det måste vara som ett matmissbruk... Mat måste man ju ha för att överleva, träningen är detsamma för mig!

Men jag hoppas att mina nära och kära hjälper mig att hålla koll på att det inte går till överdrift igen, för jag vill träna för att må bra!

Jag mår bra av att träna :-)