Javisst, det där är ju jag!

Läser en bok som heter "Drunkna inte i dina känslor" och redan efter två sidor kände jag: jaaaaa, det där är ju jag. Nu förstår jag äntligen mig själv!

Boken handlar om HSP, Highly Sensitive Persons. På svenska medfödd extra känslighet eller som författarna skriver "stark-skör". De beskriver en massa olika symptom/egenskaper och jag känner igen mig i det mesta. Att pendla mellan kraft och kraftlöshet. Att bli helt uttröttad när det är för mycket stim runt omkring. Att känna in hur andra människor mår eller stämningen i en grupp - antingen jag vill eller ej.  Vi är ca 15 - 20% av den totala befolkningen som fungerar så här.

Det är så otroligt skönt att inse att jag inte är ensam om att vara extra känslig. Vilket är lätt att tro. Vad jag vet är det inte så många som pratar om detta. Kanske för att det upplevs som "skämmigt" att vara känslig?
Enligt forskaren och psykologen Elaine Aron så finns detta drag, att ha en särskild observations-förmåga, även hos djur. Man tror att det är en överlevnadsstrategi att vissa individer tänker lite mer och längre än andra. Som HSP (djur eller människa) är man mer observant, kan förutse problem, ana en fara och kan varna för fiender.

Jag har flera gånger fått höra att "du är före din tid/för tidig för oss" i sammanhang där jag på mina olika arbetsplatser förutsett vad som ska komma. Organisationer som inte varit mogna att se och jag som frustrerad fått se på och inse att ingen lyssnar. För att något eller några år (eller bara månader) senare se det jag förutspådde hända. Det känns inte alltid bra att vara budbärare kan jag lova, de flesta är inte särskilt tacksamma:-). Om de istället hade lyssnat, så mycket tid och energi de hade sparat, tänker jag.

Förstår också varför jag ibland bara måste ta en paus. Stänga av. Bara vara. Varför jag ibland inte alltid klarar att gå på den där festen som "alla" ska gå på. Varför jag kan bryta ihop och vara ledsen för att nästa dagen vara stark och driven igen. Stark - skör. Vilket fint ord tänker jag. Ett ord som på pricken beskriver mig.

Ett filmtips - en magisk film

    

Här finns: Trailer och information om filmen

Nyss kommit hem från den 2 timmar och 10 minuter långa filmen "Berättelsen om Pi". Den var i 3D, något jobbigt för ögonen, men det var det värt.

En storslagen film, underbart vackra scener men också skrämmande. Kan låta som en trist historia med en ung pojke, tillsammans med en bengalisk tiger, som lider skeppsbrott och får vara på havet många veckor. Men den var inte trist en enda minut.

Förutom att den är så vacker att se, 3D glasögonen förstärker helhetsintrycket, så har filmen flera bottnar som gör att man bär med sig filmen hem i tankarna. Det är inget självklart slut, utan man får fortsätta tänka för att bestämma sig för vad man tror på.

Den kommer nog att finnas i tankarna ganska länge hos mig. Har inte läst boken, många säger att den också är jättebra. Får du möjlighet att gå på bio så satsa på den här. Skriv gärna i kommentarsfältet vad du tycker om den.

"Den första gången som du ska....."

lyssnar på "Så mycket bättre"-cd:n i bilen till och från jobbet. Hörde bland annat MissLi sjunga Ugglas låt "Den första gången" idag. (den heter kanske inte så).

I låten sjunger de så här: vart på kurs i Torquay, färgat håret blått. Och då poppar minnen upp i huvudet

på mig. Jag var visserligen i Bournemouth


och jag färgade håret rött......men sååååå roligt jag hade!! Jag blev kär i en skotte, så kär som man bara kan bli när man är knappt 16 år. Han var så söt och spelade gitarr och sjöng. Kärleken var ganska obesvarad vill jag minnas. Vi pluggade engelska halva dagarna, solade och badade på eftermiddagarna och kvällarna var vi på puben. Njae, tror egentligen vi var för unga för i alla fall hade inte jag fyllt 16 som man ska vara i England. Men så roligt vi hade! Unnar alla att åka iväg hemifrån och klara sig själva ett tag i ett annat land. Man får perspektiv och många minnen. Nu förtiden åker de flesta ungdomar kanske längre ut i världen än England, men det spelar ingen roll för det är just detta att åka iväg som är grejen.

Tyvärr funkar inte bildhanteringen på bloggen, annars kunde jag även lagt till en bild från den tiden jag var rödhårig:-)

Mästerkockar

nu har en ny säsong börjat och jag kan inte låta bli att titta, länk till TV4. Under två dagar har det varit uttagningar inför de fortsatta tävlingarna. Vilka modiga människor det finns. Ge sig i kast med att laga mat och bjuda tre av Sveriges bästa kockar inför tv-kameror och en massa tittare. Jag älskar att laga mat, men skulle aldrig utsätta mig för det elddopet:-)

Det är härligt att se de som verkligen har känsla för mat, råvaror och matlagning, att presentera sina rätter. Man kan nästan känna doften från rutan. Varför finns det inte doft-tv förresten? Det finns ju 3D...

Men jag blir lika förvånad varje gång någon av deltagarna säger -Det jag lagar nu har jag aldrig lagat förut.

Det kallar jag brist på respekt. Inte vann väl Stefan Holm OS guld genom att bara gå ut och hoppa utan att ha tränat? Att träna och öva är en del av konsten. Det som ser lätt ut, kan ha tagit lång lång tid att lära. Pratade en gång med en kock som jobbade på ett japanskt spa. Jag frågade honom om han hade någon speciell utbildning för just japansk mat, men det hade han inte. Däremot krävs en utbildning för att göra sushi. Han berättade att det tar sju (7!) år i Japan för en kock att lära sig konsten. Av den tiden håller de på och kokar ris i fyra (4) år, eftersom riset är så viktigt för att göra en riktigt god sushi.

Första gången jag smakade sushi tyckte jag att det inte smakade något alls. Jag provade två gånger till med samma resultat. Den fjärde gången (ni ser - jag ger inte upp så lätt) så hamnade jag på en liten liten restaurang. Och blev totalt sushi-frälst. Det är såååå gott! Men jag vet också att det kan smaka väldigt olika.

Framgång handlar oftast inte alls om tur, det handlar om hårt arbete och att lära sig av sina misstag och ändå våga gå framåt.

Själsfrände

det finns människor som man har en speciell kontakt med. Det spelar ingen roll om det är en dag sedan man sågs eller om det är två år. Man är direkt på, så fort man får kontakt igen. Oftast känner man detta redan första gången man träffas, som om man träffats tidigare och känner varandra väl - fast man inte gjort det. Andra människor kan man träffa varje dag, utan att få denna känsla eller egentligen ha något att prata om.

Jag kallar den första "gruppen" för själsfränder. Det är de där personerna som man kan vara sig själv med, helt och hållet, med brister och förtjänster. Man kan prata om allt, utan att tycka lika. Men i grunden finns där en förståelse bortom tid och rum. Även om man inte ses under en lång tid så vet man att om man skulle ringa till den där personen mitt i natten med sina problem, skulle hon/han finnas där. Kanske inte alla förunnat att ha en sådan själsfrände, men jag önskar verkligen att alla har minst en.

Har skrivit om detta förut men jag tror att man möter de människor man behöver i livet, för lärdom och för stöd. Vissa personer förstår man inte alls vad de ska i ens liv att göra, de känns bara jobbiga och besvärliga. Men de har något att lära oss de också. Därmed är det inte sagt att man måste vara vän med dem.  Sina vänner ska man välja med omsorg och då de som ger energi i stället för att ta. Och försöka vara en sådan vän själv som ger energi:-)

bild från internet