kände mig som jag var med i en westernfilm idag. En sån där scen där en prärievagn rusar fram i full fart efter ett gäng hästar som stormar fram på den dammiga vägen. På kuskbocken sitter en cowboy och håller i tömmarna så han inte ska flyga av. Det ryker av damm runt hjulen och hästarna fnyser.
Jag var nämligen ute och cyklade ensam med Asta för första gången. Hjälmen på förstås, och så i väg. Hon galopperade i full fart. Jag efter, hållandes i kopplet med ena handen och styret med den andra. Vinglade och dinglade fram på grusvägen i en farlig fart. Iiiiaaaah!
Kände att jag inte hade kontroll över min balans och ropade "prrroooo" till hästarna. Nej, jag menar STANNA till hunden:-). Och hon stannade faktiskt. Jag andades ut en stund och så var vi på språng igen. Nu i en något lugnare takt, men fortfarande i galopp.
Kan lova att det är betydligt lättare när det inte är grusväg.
Det blev ingen jättelång tur, men efteråt var hon glad och jag var glad. Tur ingen såg oss eller tog bilder:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
tack för din kommentar, hälsar Ulla