Att läsa böcker

har alltid varit min tillflyktsort, mitt sätt att koppla av och ett bra sätt att allmänbilda sig. Jag läser det mesta: deckare, fackböcker, romaner - gärna historiska, självbiografier med mera.

När jag ska sova läser jag oftast Harlequin-böcker. Såna som "finkulturisterna" rynkar på näsan åt men det struntar jag i, för det är en typen av böcker som får min hjärna att varva ner istället för att varva upp. Böcker som jag kan läsa och glömma lika fort. För mig ligger det nämligen ingen värdering i vad som är fint och korrekt att läsa eller vad som inte är det. Det viktigaste är att läsa. Oftast har jag två eller tre böcker på gång samtidigt. En "skräpbok" att somna till, en fackbok och en deckare som jag inte vågar läsa innan jag ska sova.

När jag var barn så var jag rätt mycket ensam. Dels under alla somrar som vi tillbringade i vår sommarstuga och där fanns inga kompisar men även hemma eftersom jag under småskolan var "hack-kyckling" (idag kallas det nog för mobbing). Jag gick , då som nu, ofta min egen väg och följde inte flocken bara för att följa. Vilket gjorde att de som följde flockledaren oftast bara lekte med mig när de var ovänner med henne.

Så jag vet vad det innebär att vara ensam och utanför. Och därför har alltid böcker spelat en stor och viktig roll för mig. Med hjälp av "Borta med vinden" drömde jag om den stora kärleken när jag var tretton, böcker om hur man förbättrar sin självkänsla har gett mig stöd, och ex vis Agata Christies deckare höll spänningen på topp. Jag älskar att läsa historiska romaner och leva mig in i den tiden som var då. Antar att jag har vad som räknas som "livlig fantasi" - kanske för livlig ibland. Jag läser hellre boken än ser filmen.

Nu är jag med i två olika bokcirklar, en med goda vänner och en med jobbarkompisar (som förstås också är goda vänner;-). Vi har bestämt att läsa samma bok i sommar. I den första gruppen var det Blodläge av Johan Theorin. Bra bok som jag lyssnat på i bilen. Att lyssna på ljudböcker är för mig ett perfekt sätt att varva upp och ner mellan hemmet och jobbet. I den andra gruppen ska vi läsa Blonde, som handlar om Marilyn Monroe. Men det kan jag inte upptäckte jag. Det är en tjock bok med mycket liten stil. Ser varken med eller utan glasögon. Så jag får väl nöja mig med att lyssna på de övrigas recensioner av den.

Men en sak jag aldrig gör numera är att traggla mig igenom en bok som inte fångar mitt intresse. Om jag inte kommer in i boken efter de första kaptitlen, då slutar jag läsa den, för annars känns det bara som slöseri med tid. Det finns miljoner böcker att läsa och jag läser för att det ger mig något, inte för att jag måste. Det fick jag nog av i skolan där man var tvungen att läsa en massa trista och konstiga böcker. Den typen av påtvingande läsning tror jag kan döda den starkaste läslust, så jag hoppas de väljer andra sätt i skolan idag för att få barnen intresserade av böcker och läsning. För det finns en otrolig skatt där ute på nätet, i affärerna, på biblioteket.....det är bara att välja.

Östra stranden i Halmstad

besökte jag och mina föräldrar idag när vi hälsade på min storebror och hans sambo. God mat och trevligt bemötande fick vi förstås. Och några hundra meter från deras stuga finns Dunis fabriksförsäljning. Självklart gick jag dit. Och lika självklart köpte jag servetter, pappertallrikar och andra nödvändigheter som är bra att ha i husvagnen.

Direkt när jag kom in i Dunibutiken så såg jag ett underbart gosedjur i form av en mjuk kossa. Min mamma älskar fortfarande "gosedjur" och trots att hon är över 80 år så är hennes säng full av såna, stora som små. Så jag köpte den lilla kossan till mamma som blev hur glad som helst. Visst är det skönt att man kan ha barnasinnet kvar även när man blir gammal.

Pedofiler

få saker kan få mig att må så dåligt som när jag hör om pedofiler. Ingen kan övertyga mig om att det är friska personer som tänder på små barn. Påfallande ofta så betraktas de inte som sinnesjuka, vilket är för mig en gåta. Domarna mot dem som gör sånt här är låga straff och skadestånden riktigt små.

Vad jag vet så har det nog alltid funnits "fula gubbar". Skillnaden mot när jag växte upp och de mest fluktade eller hade påklädda småflickor i sitt knä så ofta de kunde, är att nu är hela internet fyllt av lättillgängliga barnborrbilder. För att inte tala om att numera kan alla för en låg peng åka till Thailand och liknande länder där det är lättare att utnyttja barn. På något sätt tror jag att pedofilerna idag har betydligt lättare att "leva ut sina lustar" vilket gör att de blir fler, värre och farligare.

Av någon, för mig, helt obegriplig anledning är det ganska vanligt att vuxna tjejer (tjejer över 18 å som t ex inte har så stora bröst), kläs ut som småflickor med flätor och knästrumpor på bilder i porrtidningar. För att den som läser tydligen tänder på småflickor. Många tycker säkert att "porr är väl inte så farligt" men den typen av exponering är inte sund! Vilken pappa skulle vilja se sin dotter i en porrtidning? Samma pappa som kanske sitter och runkar framför en bild av en annan avklädd tjej? Hur tänker man då?

Vi måste visa att det här beteende inte är acceptabelt. Hårdare straff mot barnporr. Hårdare straff mot pedofiler.

Jag är emot dödsstraff men jag är inte emot att man skär av både testiklar och övriga vitala delar på de som utnyttjar barn. Jag tror nämligen inte att det hjälper med fängelse för den typen av brott. Man blir inte botad av att låsas in ett par år.

Hur kul som helst

är det att jobba med bilder. Just nu är det lugnt på jobbet så jag har faktiskt tid att ta bilder till vår webb, trycksaker med mera. Varje gång vi ska producera något så surar vi för att vi har för få bilder men i vardagen hinner vi aldrig med att ta nya.

Jag älskar att ta bilder men är inte van vid systemkameror, vilket vi har på jobbet. Som tur är har jag en kollega som också är en duktig fotograf som har bistått mig råd och handgriplig hjälp på ett så pedagogiskt sätt att jag faktiskt börjar förstå. (Tack A;-)

Idag tog jag vår elbil och for ut på stan och började knäppa bilder. Jag såg fina motiv överallt. En av bilderna finns nu som "startbild" på min blogg, den tog jag på torget. Det som är kul, tycker jag, är att fånga detaljerna.

Så kära släkt och vänner - ni får gärna samla ihop ett litet bidrag till en systemkamera till mig när jag fyller år. Då skulle jag bli jätteglad. För det är hur kul som helst och jag vill bara lära mig mer och mer.

Har jag tur så godkänner mina övriga kollegor bilderna så vi verkligen kan använda dem, men eftersom jag är nybörjare så gör jag bara så gott jag kan. Och det räcker för mig.

Facebookanvändning

Igår stod det i lokaltidningen att Kronobergarna är sämst på att använda FB i Sverige. Och genast så fylldes det på med kommentarer typ "bra, kronobergarna har fattat" och "skaffa dig ett liv istället". Det är förstås inte första gången jag hört den typen av kommentarer från "icke-FB-användare" men nu är jag skit-trött på deras synpunkter på hur jag och andra väljer att leva våra liv.

Jag kan ju bara prata för mig själv, men jag använder FB varje dag och har ett liv. Jag kollar på TV max 1 timme per kväll. Så jag har tid till annat, inte bara FB. De flesta som känner mig tycker att jag gör väldigt mycket och att jag flänger och far;-). Jag läser massor av böcker, jag reser, jag går på bio, jag campar, går ut med hundarna, jobbar (för) mycket, shoppar, går på restaurang, sjunger i kör ibland med mera....Så jag undrar vad problemet är? Ni som är sådana motståndare till att jag är på FB, på vilket sätt stör det er?

Självklart skulle jag inte hinna umgås med alla mina FB-vänner IRL, men nu har jag en fantastisk möjlighet att ha kontakt ändå. På den nivå som de och jag bestämmer att ha den, ingen annan. Jag är inte en "telefonpratar-människa" och mitt liv skulle blivit fattigare om jag inte haft denna möjlighet på FB. Som exempel kan jag nämna att jag och min man återknutit kontakten med vänner som vi umgicks med i vår ungdom. Vi är superglada att ha dem i vårt liv igen men jag tror ärligt talat inte detta hade blivit av om vi inte fått kontakt vi FB igen. Att lyfta luren och ringa till en person man inte umgåtts med på över 20 år, det är faktiskt inte en självklarhet. Det stannar oftast vid tanken "jag borde".

Jag och många av mina FB-vänner har ett rikt liv, så jag fattar inte vad de menar att vi ska skaffa??!??

Sluta ha synpunkter på andras liv och ägna er istället åt era egna, är mitt råd till dem. Det borde vara betydligt mer givande än att reta sig på oss.