Envis som en åsna

fick den här texten i ett mejl från en kollega idag. Så sant så sant!


En dag föll bondens åsna ned i en brunn.

Åsnan tjöt högt medan bonden försökte fundera hur han skulle göra för att få upp den ur brunnen.
Slutligen bestämde han sig för att åsnan ju var så gammal och att han ändå hade tänkt att fylla igen brunnen, då kunde han ju lika gärna begrava åsnan i brunnen direkt.

... Det var bara inte värt att försöka få upp åsnan ur brunnen.

Han bjöd in sina grannar för att hjälpa honom med att skyffla jord och grus i brunnen.
Åsnan började nu förstå vad som var på gång och tjöt fruktansvärt.

Sedan, till allas förvåning, började han lugna ned sig.
En stund senare böjde sig bonden över brunnen och tittade ned.

Han blev förvånad över vad han såg.
När varje skyffeltag landade på åsnans rygg gjorde han något häpnadsväckande.
Han skakade det bara av sig och tog ett steg upp.
Grannarna fortsatte att skyffla, åsnan skakade av sig och flyttade sig sakta upp i brunnen.

Snart hurrade alla när åsnan blev synlig uppe vid kanten och snart tog helt enkelt åsnan ett steg över kanten och vandrade lycklig iväg.

Livet kommer att skyffla mycket smuts över dig.
Då gäller det att ta sig ur brunnen genom att skaka av sig det som faller på dig och ta ett steg uppåt.
Alla våra bekymmer är samtidigt en möjlighet att växa som människa genom att ta ny sats.

Vi kan ta oss upp ur de djupaste brunnar om vi bestämmer oss för att aldrig ge upp.