Sångarfiasko blev sångarglädje

jag älskar faktiskt att sjunga. Även om jag aldrig skulle ställa mig ensam och sjunga inför folk, inte ens karaoke. Det finns ett "trauma" i barndomen som är orsak till det. I lågstadiet hade vi "roliga timmen" en gång i veckan, vet inte om det förekommer nuför tiden också.. Vid ett tillfälle, då det även var åhörardag med fullt av föräldrar på plats, hade vi en sångtävling. Jag ställde upp med stort självförtroende, som barn kan göra. Mitt låtval var lite udda, även för att vara på den tiden:-). Jag sjöng nämligen "det börjar verka kärlek banne mig". Utan musik till. Prova själv får du se hur lätt DET är....



För att göra en lång historia kort. Jag kom sist. Sist-sist! Där slutade min solokarriär, för jag kände mig så förnedrad. Efter det slutade jag sjunga högt. Men inom mig bar jag med mig musiken hela tiden och jag hör direkt om någon sjunger falskt (som Danny gjorde i lördags i Melodifestivalen;-).

För sådär 10 år sedan pratade jag med en dåvarande kollega om min längtan att sjunga, fast jag inte vågade. Hon tipsade mig om en kör hon var med i, en slags "allemans-kör" dit alla var välkomna. Jag gick dit och det har jag inte ångrat, även om jag inte är med där längre. I fem år var jag med och sjöng, i första hand altstämman. Vi övade varje vecka och sjöng ibland i kyrkan. Kören bestod av över 100 personer så även jag vågade klämma i utan att känna mig generad. Där frigjorde jag min lust och mitt mod att sjunga igen.

Nu sjunger jag alltid med om jag ex vis går i kyrkan eller om någon fyller år. Jag sjunger högt i bilen och när jag går på promenad med hunden. Har fortfarande ingen lust att sjunga solo eller stå i centrum, men jag älskar att sjunga. Det räcker för mig!

PS. Gissa om jag hatade den låten i många många år:-)