åter igen får jag läsa i tidningen om en familj som ska utvisas, denna gången ska man splittra en familj genom att skicka två små barn och deras psyksjuka mamma till ett land och pappan till ett annat. Hur tänker man då...?
Läser också om en familj som bodde i Sverige i 10 år med tre barn som växt upp här. Efter fyra års överklagande visades hela familjen ut till Armenien. Vad får de för liv där?
Det måste vara något fel på vår lagstiftning. Om barn är inblandade så måste det gå att få fram snabbare beslut. Det trauma ett barn utsätts för i en sådan situation är inget vi skulle önska våra "svenska" barn. Barn är barn, oavsett var de är födda eller var de bor.
Känner mig maktlös. Påsken firar vi till minne av Jesu lidande och död och hans uppståndelse. Som ett bevis på Guds kärlek och förlåtelse av våra synder. Här i vårt land anser vi oss vara kristna. Men är vi humana...?
Jag känner och tänker precis som du beskriver. Det gör ont inom mig varje gång jag hör talas om dessa fall! Det är ändå bara ett fåtal vi får höra talas om.
SvaraRadera