En helg i eftertanke

har just kommit hem från en retreat som har varat sedan igår förmiddag till idag på eftermiddagen. Det är en speciell känsla när 15 personer, som inte känner varandra sedan tidigare, sitter tillsammans alla måltider och äter under total tystnad. Vilsamt!

Jag unnar alla att prova någon gång. Många frågar -Vad gör ni? Finns det ingen tv eller radio? Man gör allt och inget. Mediterar om man känner för det, vandrar i naturen, vilar, läser, tänker. Man får helt enkelt tid att stanna upp en stund och vila i stunden. Låta tankarna komma och gå, helt utan krav på prestation.

Igår kväll satt vi framför brasan och lyssnade på retreatledaren (som fick prata då:-)). Han tog upp olika ämnen och betraktelser som han ville "skicka med oss". En av de saker han sa som fastnade i mitt minne var att när det var dags för milleniumskriftet så skulle man välja ut ett ord som skulle beskriva de senaste 100 åren.

Minns inte i vilket sammanhang det var, men det spelar ingen roll. Ordet man enades om var "fortare". Det vill säga att allting ska bara hända fortare och fortare. Så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Inte konstigt att vi har problem med "utbrändhet". Det är ingen fara att stressa, säger alla som begriper - under förutsättning att det finns tid för återhämtning. Och det är nog det som är problemet. Vi har för lite tid för återhämtning.

Känner mig priviligerad i att jag kan välja att åka på retreat då och då. Denna gången hade vi dessutom en förunderligt vacker utsikt.

Utsikt från mitt rum, som hade egen altan.

Vilar efter 500 meters brantaste backen.