Följare.....utan ryggrad...?

finns överallt. Personer som inte själva väljer väg utan väljer samma som andra gör. Av rädsla. Av bekvämlighet. Av - ja vad det nu kan vara.  Utan att i frågasätta. Men som i princip aldrig själva tar ställning. Men som knyter näven i fickan eller viskar i korridoren. När inte ledaren hör.

Jag själv är oftast ingen följare, är jag det så är det för att det inte gäller något viktigt för mig eller för att jag håller med. Självklart har detta sätt att vara satt mig i en hel del utsatta sitationer genom åren, otroligt jobbiga saker, men trots det skulle jag ändå valt den vägen jag valde. För att följa mina grundvärderingar. Jag har väldigt svårt för att stå och se på när en annan människa blir utsatt. Jag är också väldigt tacksam för dem som verkligen har ställt upp för mig de gånger jag varit i blåsväder. Att det finns de som vågar!

Kanske säger du att det är bra att det inte bara finns ledare utan följare också. Ja, under förutsättningen att den som leds faktiskt har tagit ställning och vill följa ledaren. Inte för att de gör det av rädsla, eller för att slippa obehag.

Vi är inte särskilt starka ensamma om vi hamnar i en utsatt situation. Är vi däremot flera som kämpar för samma sak, då blir vi starka.

Jag hyser stor beundran för de som vågar sätta sig upp mot en diktatur, ibland med stor fara för sina egna liv. De gör det av övertygelse att diktaur inte är rätt sätt.

Nu handlar inte mitt inlägg om en politisk diktaur utan om något mer närliggande - en arbetsplats. Om ingen vågar stå upp för en utsatt person, hur ska vi då någonsin komma vidare...?