fredag 8 mars 2013

Rastlös

är ju jag. Har nog alltid varit det. Svårt att sova, fast jag är trött efter tre dagars resande bara denna veckan. Nästa blir fem dagar. Det är slitigt. Det jag saknar nu är att ha ett gäng jobbarkompisar omkring mig. Vi är bara tre personer på vårt lilla kontor varav en inte är där så ofta och vi andra två jobbar med olika saker.

Visst är det lugnt och skönt men det är också för tyst på något sätt. Och för "nära" med så få.
Jag vet nog fortfarande inte vad jag egentligen vill jobba med trots att jag börjar bli gammal. Har provat  många olika saker och branscher vilket i sig varit stora utmaningar för mig. Men än har jag inte hittat rätt. Det är jag säker på. Inte så där Rätt med stort R som gör att detta är mitt kall, min bästa utmaning, det jobb som jag gör mig bäst på. Den plats där jag är jag och det är helt ok. Och där det är mina styrkor som räknas och är en tillgång - inte ett hot.

Finns det jobbet verkligen, undrar kanske vän av ordning. Tänk ja, det tror jag verkligen! Alla har en plats där de kan få komma till sin rätt och får växa. Där plantan skjuter skott och bär frukt. Där jordmånen är bra och lagom med sol och regn.

Jag är ärligt talat så väldigt trött på att tassa på tå och inte få vara den jag är. Har hamnat där flera gånger. Nu vill jag inte mer. Nu vill jag kunna gå upp i ett jobb som ger mig massor av energi och som inte TAR energi.  Någon som behöver en sån sån mig, slå mig en signal.

Hälsar trofast arbetshäst (borde kanske inte ha med just ordet häst i dessa tider:-))

2 kommentarer:

  1. Jag tror det är många som känner igen sig i det du skriver. Jag gör det iaf. Undrar om det handlar om den slutgiltiga bekräftelsen ( i positiv mening). Ett slags arbetets Nirvana. Det blir i mitt fall bara värre med åren. All den kunskap som man samlat på sig under åren och som inte riktigt fullt ut kommer till användning..det finns en stor frustration inbyggd i det. Lika viktigt och som jag också måste ta till mig, är de begränsningar som jag har och måste leva med. Sedan tycker jag precis som du, att jag har rätt till att hitta det allra bästa och det ska ingen ta ifrån oss, eller hur?
    Lycka till i sökandet.
    Ulf

    SvaraRadera
  2. Intressanta tankar.....jag är ju pensionär nu och undrar fortfarande om jag kunnat bli bra i friidrott (fanns inte många idrottsföreningar där jag växte upp och framförallt inte för tjejer) samt vilket yrke jag hade varit bra på.....det var inte heller aktuellt att fundera över i början av 60-talet..det gällde att jobba och försörja sig, trivas,utvecklas mm fick man göra någon annan stans.

    SvaraRadera

tack för din kommentar, hälsar Ulla