Jag har alltid känt mig hemma vid hav och vid berg. Kanske för att de har funnits i evighet och därför skapar någon slags trygghet i en tillvaro som stundals är både rörig och intensiv.
Havet eviga vågor rullar på, ljudet av detta brus skapar lugn i min själ. Att sitta på en klippa och titta på berget skänker frid.
Det är nog därför jag alltid bär med mig stenar hem. Havet är ju lite svårare att förpacka så det får stanna där det är. Men stenar har jag plockat med mig hem från jordens alla hörn. De ligger därhemma och påminner mig om stabilitet. Och så är de så otroligt vackra att titta på.
Min man har alltid sagt att ta med dig stenar men du får själv bära hem dem. Det har gjort att jag undvikt de största:-)
Igår när min vän G och jag var nere på stranden hittade vi en sten som precis såg ut som en sovande kattunge. En ganska stor och tung sådan. Vi blev båda förälskade, men jag bestämde mig för att inte ta den.
Då säger G, med glimten i ögat, och som vid det laget hade en korg som vägde ca 10 kilo
- En riktig vän skulle ta kattungen och bära hem den till mig, eller hur.
-Javisst, sa jag. Den som bär den när vi kommer fram till husvagnen får behålla den.
Självklart bar jag hem kattungen. Och lika självklart fick hon behålla den för den kommer att hälsa mig välkommen varje gång jag hälsar på hemma hos G och då påminna om den fnissiga promenaden vi hade hem från stranden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
tack för din kommentar, hälsar Ulla