man kan bara ha "offerkoftan" (som Mia Törnblom säger) på en liten stund, sen måste den av för att man inte ska fastna i tycka-synd-om-sig-själv-syndromet.
Så nu har jag tagit befälet över det jag kan ta befälet över, nämligen min ork och min tid och har börjat säga stopp. Det känns hur bra som helst.
Först sa jag stopp till fortsatt medverkan i ett projekt som förlängts och där min roll numera är väldigt liten. Hoppar bara in när det behövs och slipper då långa projektmöten.
Sen funderade jag allvarligt över en ny arbetsuppgift som jag fått mig tilldelad och som sedan dess känts som ett gruskorn i skon - den har legat där och skavt hål på strumpan och till sist gjorde den nästan ont. Då bestämde jag mig för att det inte är rätt uppgift för just mig. Den tillför inte mig något, det finns andra som säkert är bättre än jag på att göra just den typen av uppgifter så jag tog ett snack med chefen igår och fick ok på att inte göra den. En stor tyngd lättade från axlarna och skorna kändes mer bekväma igen.
Det finns ännu fler saker jag behöver strukturera upp för att kunna jobba med det jag är bra på och ha tiden att göra det också. För att inte tala om att få tid att utvecklas i min yrkesroll. Nu har jag i alla fall påbörjat förändringsarbetet istället för att hjälplöst sitta och titta på. Så får vi se vart det leder:-)
"Livet är inte ett problem som skall lösas, utan en verklighet som skall upplevas."
Sören Kirkegaard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
tack för din kommentar, hälsar Ulla