Mina ungar

när de behövs som bäst, finns de alltid där. Varje gång. Det är en förmån att ha två osjälviska härliga vuxna döttrar som klarar sig hur bra som helst på egen hand, men som ibland frågar sin gamla mamma om råd. Och som ger sin gamla mamma råd, när det behövs.

Fått mängder av peppning av dem senaste dagarna. Chattade med äldsta dottern idag som som vanligt fnissar för att jag inte kan ha koll på när de behöver barnvakt. Bokade bio med båda två på söndag och middag efter det, min födelsedagspresent från dem.

När jag körde hem från jobbet bävade jag för att gå långrundan med vovven, som så väl behövde det instängd en hel dag med en sängliggande husse, sjuk i 40 graders feber. Min ork tröt helt enkelt - både fysiskt och psykist. Messade till yngsta dottern, som jag visste skulle vara ensam ikväll med barnen och frågade om hon kunde tänka sig att gå en runda med hunden. Självklart, svarade hon. Vi åkte dit, Asta och jag. Dottern tog hunden, jag stannade hos mina älskade barnbarn som jag inte sett på ett par veckor. Och som blev lika glada att se mig som jag att se dem. Vi fnissade, pillade bort ludd mellan tårna, kollade Bollibompa och spelade TV spel. Ja, inte jag - jag är totalt värdelös på sånt som har med koordination att göra, det får proffsen 4 och 6 år ta hand om:-)

Dotter och hund kom tillbaka efter 45 minuters mycket rask promenad. Innan jag skulle åka hem frågade jag hur länge byns butik var öppen, för jag behövde köpa lite bröd till min kvällsmat. -Du får mat här, jag har i kylen. Säger dotter L och värmer på och dukar fram.

Mycket gladare tog jag (och hunden) bilen hem en stund senare.

Tack kära barn att ni finns där för mig. Love you.