Nonne, du fattas oss

I maj för drygt 9 år sedan hämtade vi hem dig. Det var mitt och våra döttrars beslut eftersom vi förlorat vår gamle hund ett par månader tidigare och husse sörjde honom så mycket. Du var då 15 månader, uppväxt i en kennel tänkt att bli avelshund eftersom du var en perfekt ur-golden. Stor och guldfärgad. Men dina höfter blev inte helt godkända och kenneln valde att sälja dig till oss.

Du var som en jättebebis. Hade inte riktigt koll på att man skulle säga till när man skulle gå ut, men du lärde dig. Första gången vi var ute med husvagnen hoppade du rakt upp på vårt bord. Du var tränad i att stå på bordet när du skulle borstas, men oj vad förvånade vi blev:-). Du anpassade dig bra till campinglivet, även om du gärna ville visa vem som bestämde när andra hundar kom nära.

En gladare och mer positiv hund får man leta efter. Du fick aldrig nog. Du älskade oss så mycket och visade det hela tiden. Att du var glad att du fått flytta hem till oss istället för kenneln - det kunde man inte ta miste på!

Det kom barnbarn i huset och du lufsade efter dem och ville umgås hela tiden. En gång var jag på en föreläsning av en "hundpratare". Ställde frågan till henne: -Vad tänkte vår hund när han kom till oss? (Hon visste inte vem jag var eller något om vår hund). Hon tittade på mig och svarade "-Din hund är bara så här glad av att vara hos er. (hon viftade jättemycket med armen) Han älskar er och ni honom."

Så sant, så sant.

Åren gick och med tiden fick du värk i dina leder. Vi gav dig atrosmedecin och smärtstillande. Du började bli trött och tappade sugen lite grann. Då bestämde vi oss för att köpa en valp som du kunde hjälpa oss att fostra. Hon kom hem till oss 8 veckor gammal och du blev alldeles fjollig. Från den dagen blev du barn på nytt. Vi kunde slänga alla piller för du haltade inte det minsta och din energi var tillbaka. Ett helt år fick ni tillsammans.

För några dagar sedan märkte vi att du inte alls mådde bra. Du kunde knappt stå på dina bakben och du smågnällde hela natten. Hela tiden låg vår andra hund bredvid dig utan att vika från din sida eftersom du inte orkade gå upp för trappan. När morgonen kom var jag tvungen att ge mig av på en fyradagars resa och jag insåg att du nog inte skulle vara kvar här hemma när jag kom tillbaka igen.

Så jag satte mig ner hos dig och pratade med dig. Tackade dig för all glädje du givit oss och sa att jag älskade dig. Du tittade på mig med trötta men glada ögon. Och la din tass på min hand. Jag kände dina tankar: -Det är lugnt matte, jag är nöjd nu.

Och jag fick lugn i min själ. För du var inte här när jag kom hem. Jag saknar dig, men jag vet att du var helt nöjd med ditt liv och att du var lika lycklig med oss som vi med dig.

Du fattas vår familj Nonne,
matte, husse och unghunden Asta