Prata fort

gör jag i vanliga fall. Och mycket. Men när jag blir stressad då pratar jag så fort att jag inte själv hinner höra vad jag säger:-). Måste vara jobbigt att lyssna på, så det är bra att någon säger till mig att lugna ner mig ibland så de hinner tänka och svara.....

För en sak vet jag, och det är att jag tänker väldigt snabbt. Jag tar in, ser lösningar och någon slags helhet direkt. Inget jag pluggat in, utan det är förmodligen medfött. Detta kombinerat med min stora vetgirighet (nyfikenhet är för mig ett negativt ord, som innebär att man vill veta skvaller och sånt och det vill jag inte), som innebär att jag vill lära mig saker och utvecklas gör att jag ibland drar ifrån omgivningen i 320 km/h.

Kvar står folk och undrar vad som hände. Jag tränar på detta hela tiden. Inte att dra ifrån, utan att vänta in. Tro det eller ej. Det är inte alltid lätt när jag ser problem som ett "ickeproblem". Det vill säga - lös problemet och gå vidare så det händer något istället för att älta. Men eftersom jag gått flera kurser och utbildningar och gjort många personlighetstester så vet jag att alla inte är som jag. Hahaha! Svårt att ta in, men så är det.

Och det är därför jag övar på att vänta in.

Dock kan jag ibland känna det som att vissa tycker det är lite finare att vara den som pratar lite och som är lite långsammare i handling. Och att vi pratsamma ska skämmas för att vi pratar. Själv är jag helt övetygad om att det inte är sämre eller bättre att vara det ena eller andra. Det är bara annorlunda. Och att det viktigaste är att alla inte är lika, utan lite olika. Då får vi dynamik. Vilket betyder att var och en får ta ansvar för det man vill säga eller åstadkomma. Och att göra det på sitt eget sätt. Det finns faktiskt utrymme för alla.