min pappa är drygt 84 år och har massor av olika sjukdomar bl a hjärtsvikt, KOL och diabetes, vilket gör att han med jämna mellanrum hamnar på sjukhus. Han har svårt att röra sig på grund av värk och nästan inga muskler. Han har ingen kraft i sin kropp.
När han är på sjukhus så får han all tänkbar vård så att han "piggnar" till. Och så skickas han hem. Men hemma finns mamma, 82 år med kärlkramp och KOL, som inte orkar dra upp honom från toa när han själv inte orkar resa sig. Som springer runt och passar upp eftersom han inte orkar ta sig runt i lägenheten själv. Han har trygghetslarm, en underbar uppfinning tycker jag. Dock kan det ta lite tid att få hem folk när han inte kommer upp från toa. De finns ju inte 1 minut bort.
Han är alltså enligt läkarens mening för "frisk" att vara kvar på sjukhus, men för dålig för att vara hemma anser jag. Framför allt är mamma inte stark nog att sköta honom, vilket dagens sjukvårdspolitik kräver. För vem ska annars göra det?
Igår kom han hem från sjukhuset och idag fixades det i alla fall en plats på korttidsboende där han får bo max en vecka. Därefter antar jag att han får komma hem igen, om han inte är sämre. Men då är vi tillbaka på ruta ett: förväntas då mamma vårda honom. Eller ska hon ringa på trygghetslarmet 25 gånger per dygn? Eller ska hon kämpa på tills även hon säckar ihop och inte orkar mer? Det måste kosta mycket pengar att ha två personer som ska köra ut till deras lägenhet varje gång larmet går. Det är ju inte bara de som trycker på larmet, det finns säkert massor av gamla som har exakt samma situation som de. Inget ont om de som jobbar inom hemsjukvården, de är supergulliga!
Men det känns som politikerna missat en viktig bit i hela hanteringen. Nämligen den biten som handlar om de som inte klarar att ta hand om sig själva.
Är det så här vi vill ha det när vi blir gamla?
Nej! Absolut inte!
SvaraRaderaOch jag undrar stilla: Vad hände med ålderdomshemmen?
När jag blir gammal vill jag ha en lägenhet i ett sådant komplex. Så att jag kan gå ut och sjunga i kör på onsdagar, titta på TV med andra och spela bingo på lördagar. Men också sitta i lugn och fred och läsa en bok i mitt rum.
jag har också undrat det många gånger. Tryggheten, den sociala gemenskapen, möjligheten att få vara ifred när man vill och umgås när man vill. att Vem vill sitta ensam, utan att kunna gå i en egen lägenhet? Det jag saknar är valfriheten.
SvaraRaderaHar varit i denna situation själv. Hade en mor som gick ut mitt i vintern i bara bh och shorts, en far som är dement och inte vet vad han heter i bland. Men här var det omvänt. Vi ville de skulle in på hem, alla runt i kring dem, hemtjänst, sjukvård och anhöriga. Men mor o far ville inte. Så tillslut fick jag tvinga iväg dem. Och det var i grevens tid. Tre månader senare kunde mamma inte gå längre och efter ett år gick hon bort. Men de fick ett utanv de få boende där de fick en stor lägenhet och kunde bo tillsammans. Båda var ju lika sjuka, annars är det nog en plåga, att sätta en frisk anhörig med en sjuk anhörig på ett äldreboende.
SvaraRaderaPappa bor fortfarande kvar i lägenheten men förflyttar sig mellan toa-sovrum-kök endast så han skulle kunna ha en mindre. Möjlighet till att laga egen mat, se på egen tv mm finns på rummet men man har även tillgång till allmänna utrummen och mat.
Hör av dig om du vill prata.
Kram
Tack Marie:-)
SvaraRadera