Huset som var ett hem

i många år har vi gått förbi det här huset ute i skogen. Det rasar mer och mer för varje år och vi frågar oss varför ingen river det. Kanske för att det ligger utmed en skogsväg där få personer brukar gå, eller för att ägarna helt enkelt struntar i att det en gång var ett hem.

Ett hem där det bott och levt människor. I glädje och sorg och i vardagslivet. Det är inget stort hus men jag kan föreställa mig att där en gång har bott många barn. Hoppas de hade en lycklig uppväxt och att de sprang omkring i skogen och lekte indian och cåjbåjs.

Mitt hem är alltid där jag har min familj. Vi har av olika skäl flyttat ett antal gånger och i varje nytt ställe vi har bott har vi också skapat ett hem. Ett ställe där vi känner oss hemma. Ett hus är mer än ett hus, så länge det bor någon i det. Sen tappar det sin själ.

Många gånger när jag stiger in i ett nytt hus/hem kan jag läsa av stämningen i huset. Är det ett lugnt hus med frid? Eller finns det oro i väggarna? I vissa hus känner man sig lugn och trygg så snart man stiger över tröskeln. Husets själv välkomnar en att komma in. Huset i skogen känns bara öde. Ibland fantiserar jag om att skriva en deckare där huset ska finnas med. En mörk natt är man nog inte så kaxig ute i skogen bland de raserade brädorna. Borde vara lätt att skapa en läskig intrig. Men vem vet, en vacker dag kanske ägaren tar sig i kragen och river det. Och sen kanske han bygger en "bungalow" istället.