lördag 5 juni 2010

Datorhaveri

Igår kväll bestämde sig vår dator för att bildskärmen skulle sluta fungera. Ganska typiskt eftersom det är en s k "hem-PC" som vi betalat (en rejäl) hyra för i ca 3 år och nu precis friköpt. För mig är det betydligt värre att bli utan dator än exvis TV. Jag kollar sällan eller aldrig på TV, men datorn är min "puls". I den umgås jag med vänner, läser nyheter, diskuterar och debatterar, shoppar, jobbar med mera med mera. Nu befinner sig den ordinarie datorn hos en "dator-doktor" som jag hoppas ska fixa problemen. Jag och min man J är nämligen rätt urusla på felsökning av datorer. Spelar ingen roll för mig hur en dator funkar, bara den funkar!

Haft besök av två av mina fina barnbarn idag. Den ena håller på att lära sig gå, men kryper mest runt än så länge. Vilken lycka hon utstrålade när hon satte sig på grusgången och började plocka med stenarna! Självklart fick hon sitta kvar utan problem, mormor är ju mycket coolare än mamma:-)

Hagen är förutom kalvar och kor redan full av smörblommor, och de kommer att svämma över efter ett tag eftersom kossorna inte äter dem. Slängde precis ut de jag plockade förra sommaren och som legat i bokyllan hela vintern. Tacksamma att torka, bara lägga där man vill ha dem och sen behåller de sin gula fina färg hela vintern. Som en liten dröm om sommaren.

En god vän berättade idag att han hört någon som sagt i en politisk debatt i TV att "-Vad ska man med kor till. Mjölk köper man ju i affären."

Kanske dags att flytta in lite kor till stan ett tag så folk förstår sammanhangen:-)

Minns mina barndoms somrar som tillbringades i vår sommarstuga vid en insjö. Där fanns en bondgård och dit gick min bror och jag varje dag. Vi åkte hölass, hängde på hässjor, kollade på nyfödda kattungar som inte ens öppnat ögonen, vallade kor och kalvar och sist men inte minst badade vi jämt. Oavsett om det regnade. Och så åkte vi vattenskidor. Första gången jag åkte var jag bara 5 år. Det fanns inga barnvattenskidor då, så jag fick åka med vuxenskidor och spänna fotremmen så hårt jag kunde för att inte tappa skidorna. Hängde efter båten och skrek till den som körde att de bara fick runda närmaste vass! Alla skrattade åt mig, men så här efteråt kan jag konstatera att jag var otroligt modig eftersom jag var sååå rädd. Men som alltid när man utmanar sin rädsla så känns det lite mindre farligt då och rundorna blev efterhand längre och mer avancerade.

Som Tove Jansson så klokt sa: det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

Soliga hälsningar Ulla

PS blir ingen bild idag eftersom jag har en lånedaor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

tack för din kommentar, hälsar Ulla