Ställde den på min sekretär och satte mig sedan framför tv:n en stund. Plötsligt hör jag Asta skälla, ett dovt skall djupt nere från magen.
-Oj, är det någon som står i utanför fönstret och kollar in, tänkte jag och gick ut i köket.
Men nejdå, det var bara Asta som skällde på den rosa "hunden". Jag ställde ner den på golvet och då blev Asta som tokig. Hon hoppade fram och tillbaka och skällde. Till slut vågade hon sig fram och nosa på den, men hoppade snabbt tillbaka. Det såg så kul ut! Hon höll på i flera minuter. Jag ställde tillbaka spargrishunden på sektretären igen och Asta håller fortfarande på och smågruffar på den. Hon måtte tycka den ser riktigt konstig ut. En rosa hund med kjol och diadem, den måste man bara skälla på så man sätter sig i respekt, tänker hon nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
tack för din kommentar, hälsar Ulla