det lokala ishockeylaget i min grannstad har framgång just nu, riktigt stor framgång. Oj, så många som har blivit hockeyintresserade och "kan allt" om hockey nu. Som står på läktaren och skriker heja heja. Som går på mingelfester och syns.
Var fanns ni när det inte gick så bra?
Om man verkligen gillar en idrott, då finns man väl där i vått och torrt och stöttar. Precis som en god vän. Men jag antar att det är som när någon blivit rik, då har den personen plötsligt många nya "vänner". Det är förmodligen samma fenomen här, man vill sola sig i glansen.
Jag tillbringade mycket av min ungdom vid isrinken i min hemort. På den tiden låg rinken utomhus (nej, det är faktiskt inte 100 år sedan:-). Där stod man i snö, regn, blåst och kyla och hejade sig hes på sitt lag. Jag åkte med i bussen till bortamatcherna och tog hand om skadade spelare. Jag levde med laget. Det var killar som klubben själv fostrat och som tränade utan betalning. Det kändes äkta på något sätt.
Nej, jag går inte och hejar på min grannstads hockeylag. Jag är inte längre road av ishockey, men jag kan förstås ändå önska dem lycka till. Ogin är jag inte:-).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
tack för din kommentar, hälsar Ulla