det var nära att jag hade lämnat återbud men min vän M, som också arbetat på samma ställe som jag, tyckte inte att jag skulle stanna hemma utan att vi skulle gå till festen som planerat. Jag tog på mig min nya svarta spetsklänning och följde med:-)
Det var min förrförra arbetsgivare som firade 30-årsjubileum och som bjudit in även oss f d medarbetare. Det blev många kära återseenden och så lycklig man blir när man träffar en gammal medarbetare som man varit chef över som bara jublar när han såg mig och sa -ULLA, dig har jag tänkt ringa så många gånger, men jag har tänkt att du nog glömt mig. Det värmer i hjärtat, att träffa dessa människor som jag varit chef för och som faktiskt fortfarande uppskattar mig och det jag gjorde som deras chef trots att det gått så lång tid. Man behöver ta in den känslan när det blåser jobbig vind på det nuvarande jobbet.
Jag hamnade bredvid en av mina gamla chefer vid middagsbordet. Han var väldigt trevlig som bordskavaljer och faktiskt ändrade jag min uppfattning om honom litegrann idag. Vi blev bjudna på en trerättersmiddag tillagad av en av lyxkrogarna i vår grannstad. Till det väldigt fint vin, som jag inte drack.
När middagen var över gick jag och min vän runt i lokalerna och insöp atmosfären, och mindes hur det var att jobba där, en liten stund innan vi tackade för oss och gick hem. Dansen skulle precis börja, men vi ska jobba imorgon och då var det lagom att tacka för sig.
När vi satt och åt kommenterade min andre bordskavaljer att de de flesta mellanchefer i företaget bara varit där i ca två år innan de fått sparken. Jag konstaterade att jag är undantaget efersom jag jobbade där i fem år som försäljningschef och efter det sa upp mig själv:-)
Då jag var anställd för 10 år sedan var vi ca 100 anställda, idag är de 15. Det beror på nerdragningar av olika skäl och omstruktueringar. Ägaren och tilika vdn är en man som vet vad han vill. Så en hel del har kommit ihop sig med honom och har fått sluta på grund av det.
Jag och han kom också ihop oss när jag jobbat där i ca sex månader. Men jag blev lika arg som han och så stod vi där och skrek åt varann i en kvart ungefär. Efter det hade jag aldrig problem med honom. Tvärtom kom han ofta till mig och undrade vad jag tyckte i olika frågor. -Du är en av de få som vågar vara ärlig mot mig, sa han.
Det tog jag som en komplimang.
Vad roligt med fest! :)
SvaraRadera