milda makter vad halt det är ute. Eftersom vi bor på landet så saltar man inte våra vägar (skönt tycker jag och hunden) utan man sandar. Hela ladugårdsbacken är nu en enda stor isbana. Eftersom det inte är sand överallt så får man gå försiktigt, så försiktigt, för att inte ramla. Och när man går så, då spänner man sig och får en "struttig" gång. Har man inte ramlat innan är risken stor att man gör det.
Nu har vi "struttat" runt vår vanliga runda över ängarna. Det är en plogad väg där men nu när det frusit på snön så är det lika halt där. Så nu ska maken köpa broddar till oss. Kan pensionärerna så kan vi:-)
Undrar om snösmältningen som varit är ett tecken på att våren är på väg. Visst känns det som dagarna har blivit längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
tack för din kommentar, hälsar Ulla