uttrycket kommer från indianerna, har jag hört. Handlar om att man ibland måste stilla sig och bara vara för att må bra och hämta krafter. Vårt samhälle är så fyllt av information och jag tvivlar på att våra hjärnor orkar ta in allt som händer hela tiden.
Det är lätt att fastna i det så kallade ekorrhjulet och tro att man hela tiden måste prestera och visa vad man gör för att vara godkänd och omtyckt. Den som har sin agenda mest uppbokad vinner. Det sägs att det inte så längre, men jag ser inga tecken på att det inte är så.
Många lever över sina tillgångar, både ekonomiskt och själsligt. Det byggs större och finare hus, det står ofta två nya bilar på garageuppfarten, det är långa utlandsresor - numera åker vi ju till Thailand istället för till Cypern och Mallis. Det är skidresor på vintern med hela familjen. Det är nya familjer med delad vårdnad av barnen. Ofta har man både "dina barn och mina barn" hemma samtidgt och då många fler att dela sin tid emellan för att sedan få "egentid" den andra veckan. Det är träningskort på gym för föräldrarna och hockeyträning, fotbollsträning, gympa, simskola, musikskola - "you name it" - för barnen. Deras agendor är fulla redan vid 2-årsåldern är jag rädd för. Läste i en blogg igår en pappa som skrev att han lämnar sin 2-åriga son på dagis fast han är hemma för att han inte vill ta ifrån honom den pedagogiska utbildningen som finns där. Jag har all respekt för förskolelärare, har en dotter som har det yrket, men ingen kommer kunna övertyga mig om att förskolan gör ett bättre jobb med barnen när de är 2 år än vad en förälder kan göra. I form av närvaro och trygghet.
Varför underkänner dagens föräldrar sig själva? Eller handlar det bara om egoism?
Allt för många känner att de ska leva upp till någon slags standard - som egentligen inte finns. För vems standard är det i så fall jag ska mäta mig mot? Mina vänners? Men inte ska jag behöva leva upp till något om det är mina riktiga vänner, då tar de mig som jag är. Annars är de inte mina vänner. Spelar ingen roll om de har mer eller mindre pengar än jag. Vi möts ändå på samma villkor i det som betyder något, värme och omtanke.
Mina bekanta? Kändisarna på Stureplan? Uteliggaren i tunnelbanan? Vem är det vi jämför oss med som gör att vi hela tiden måste så mycket? Vem är det som ställer kraven på oss?
Det är bara vi själva!! Är det tillåtet att misslyckas? Att inte orka? Att inte ha råd? Finns vännerna kvar om jag inte orkar det jag "borde"? Orkar de lyssna på mitt "elände" eller har de nog av sitt? För mig handlar vänskap om att ge och ta. Att helt osjälviskt ge av sin tid, sin omtanke och sitt engagemang är det finaste man kan ge en medmänniska. Förhoppningsvis får man tillbaka det man gett när det behövs. Men vänskap behöver inte vara "rättvis", den bara finns där. Jag tror att "utbrändhet" uppstår när vi inte längre orkar med ekorrhjulet och inte heller känner att någon orkar lyssna på oss.
För min egen del handlar "att vänta på sin själ" om mina tankar om mig. Om vad jag vill och kan åstadkomma. Jag dras lätt in i min egen entusiasm och kör på. Inte på det matriella planet - har t ex aldrig ägt en ny bil, tror jag - men på det mentala planet. Jag vill så mycket. Men det vill inte alltid varken min kropp eller själ nuförtiden. Just nu är jag långledig, hela två veckor. Jag var så innerligt trött på mitt jobb innan jul. Det gav mig ingenting utan kändes bara motigt och oinspirerande att vara där. Mitt arbete har alltid betytt mycket för mig, eftersom jag ger så mycket av mig själv i det. Hade säkert varit enklare för mig om jag kunde betrakta det som "bara ett jobb" och släppa det när jag inte är där.
Just därför är det skönt att vara ledig en lite längre tid, för då hinner man faktiskt stanna upp och fundera. Vilket man inte gör i ekorrhjulet.
Långa kalla sköna vinterpromenader gör gott för själen och att jag hittar tillbaka till min inspiration - hoppas jag. Kanske kommer jag även komma fram till vad jag vill bli när jag blir stor:-). Känns spännande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
tack för din kommentar, hälsar Ulla